Markir

Från de isländska sagorna känner vi till begreppet Markir.

Ordet Mark betydde på fornnordiskt språk skog, skogsbygd men kunde också användas i betydelsen märke, gräns. Markir och Markamänn står det i originalskrifterna och har översatts till Markerna och markamän på svenska.

På båda sidor om dagens gräns mellan Sverige och Norge finns spår kvar av detta i det stora antalet ortsnamn med med ändelsen -mark, t.ex. Aremark, Öymark, Aursmark, Austmarka, Ärtemark, Nössemark, Skillingmark, Töcksmark och inte minst Nordmarken. Vestmarka i Norge samt Gräsmark och Östmark i Sverige är exempel på socknar som fått sina namn långt senare. Dock i samma tradition.

Svenska historiker anger Markir/Markerna som ett område motsvarande dagens Dalsland plus Nordmarken och det beskrivs ofta som en omstridd byggd utan någon fastställd gräns. I Norge är man tydligare med det uppenbara, dvs att Markir från början avsåg områden på båda sidor den nutida norsk-svenska gränsen. Store norske leksikon säger: Navnet kommer av norrønt Markir, «skogbygdene», opprinnelig brukt om bygdene i de østre deler av Østfold og tilstøtende områder i Sverige.

Norskt rike sträckte sig fram till Vänern?

En isländsk saga "Hvordan Norge ble bebygd" säger att; "Nor la under seg alt land helt ut til kysten. Nor dro videre opp på Kjølen til det sted som heter Ulvemo. Derfra fór han om Østerdalen og videre gjennom Varmland til vannet Vänern, og videre ut til kysten. Nor la under seg alt landet, alt vest for denne landegrense. Dette land heter i dag Norge". Och inte bara Norge, detta beskriver hur Nor drog gränsen genom halva Värmland, från Vänern till kusten, dvs hela Dalsland och sedan Göta älv ner till kusten. Sagan fortsätter; "Raum tok rike etter sin far Nor. Han hersket over Alvheim, et vidt rike omkranset av elvene som har sitt opphav der. Der faller Lågen øst fra dalen til Mjøsa, men Vorma i Glomma og siden til havet. Fra Verma faller Rauma nedover Romsdal. Av Verma faller Østre-Elv gjennom Østerdalen, ut i Vänern, og derfra Götaälv til havet." Beskrivningen är nu än mer detaljerad och följer älvar och sjöar ända ner till Vänern och därifrån till havet genom Göta Älv.

Kung Raum delar upp riket mellan sina tre söner, varav "Alv fikk Østerdalen alt nord for Vänern, fra Götaälv og nord til Glomma. Det heter siden Alvheim." 

Denna saga om det allra äldsta Norge måste förstås tas med en rejäl nypa salt. Inte minst när det gäller kunganamnen, det var inte helt ovanligt att platsers namn förklarades med en uppdiktad berättelse om en person; Kungen Nor som skapade Norge, småkungen Raum som gav namn åt Raumariki (Romerike) osv. Men kanske ett korn av sanning finns i sagan om Alvheim såtillvida att norska småkungar långt före 500-talet kan ha lagt Värmland och Markerna under sig. Något som ger upphov till de norska kraven på "allt land väster om Vänern" som dyker upp århundraden senare?

De skandinaviska stammarna enligt Jordanes

Den gotiske historikern Jordanes ger på 550-talet ut en skrift om goternas ursprung. Han räknar upp folkstammar, 13 st i Norge och lika många i Sverige. Många försök till tolkningar av dessa stammars namn har gjorts, några är till synes uppenbara, som t.ex. Ostrogothae=Östgötar och Raumarici=Romerike. Men flertalet är svårare och några t.o.m. helt obegripliga. Och även om ordet Ostrogothae idag anses ha en annan betydelse, bedöms det i Jordanes uppräkning likväl beteckna östgötarna. Jordanes nämner varken Norge, Danmark, Sverige/Svitjod eller Götaland. Men han nämner svear, götar och daner men också många andra. 

Josef Svennungs tolkningar är de som vunnit hävd och som hänvisas till bl.a. på wikipedia. Malte Areskoug presenterade sin egen tes i Fornvännen 1972, där han argumenterar mot bl.a. Svennung och för fram sina egna tolkningar som förefaller både logiska och väl underbyggda.

Jordanes uppräkning av folkstammar inleds med adogit, screrefennae och suehans. Kring dessa råder närmast enighet mellan forskarna att de avser Hålogaland (norra Norge), Samerna och Svearna. Därefter följer en rad stammar där det finns lite större oenighet mellan forskarna. Areskoug ser det som geografiska grupperingar, först de nordliga Svearna och det lilla man kände till om stammarna norr om dem. Sedan en grupp som motsvarar dagens Skåne och södra Halland, följt av stammar i norra Halland, Finnveden i Småland samt Götarna. Efter gautigoth (Götarna) kommer ett omtvistat parti men som oavsett tolkning tycks handla om folken i nuvarande Sävedalen/Örgryte-trakten. Därefter räknas ett stort antal stammar upp som finns "längre bort";ostrogothae, raumariciae, ragnaricii, finni mitissimi, de sistnämnda ska vara mildare än andra folk i Skandinavien, liksom deras jämlikar i Vinoviloth. Detta följs av en utvikning om svear, daner och heruler. Suetidi har tolkats som svear och det har gett upphov till mycket spekulationer om varför dessa nämns en gång till, de står ju redan i inledningen av texten. Spekulationerna har även handlat om det är någon skillnad mellan suehans (inledningen) och suetidi (längre ner i texten).

Areskoug uppmärksammar läsaren på att Svennung ändrat textföljden så att finni och vinoviloth tolkas som samer (även dessa redan nämnda i inledningen) och kväner (en annan folkgrupp i nordligaste skandinavien). Areskoug menar istället att man ska tolka namnen i den ordning de står i texten; stammen Finni nämns efter det som uppenbart är Romerike och Ranrike. Och finni sägs ha sina jämlikar i Vinoviloth som av vissa tolkats som Värmland men Areskoug menar troligen avser Vingulmork. Finni bör oavsett tolkning rimligen bott i gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Areskoug refererar denna sin slutsats även till andra forskare som Müllenhoff, Weilbull och Svensson samt till Adam av Bremen som på 1070-talet skriver om ett folk Finnedi som jämte Vermilani bor mellan Norge och Sverige. Den mer hävdvunna tolkningen av det Adam av Bremen skriver är annars att Finnedi skulle avse Finnveden i västra Småland. Det verkar dock långsökt eftersom Adam skriver; "Mellan Nordlandet (Norge) och sveonernas land (svearna) bor värmlänningar, finnedi och andra folk. De är nu alla kristna och hör till Skarakyrkan." Finnveden ligger inte i närheten av vare sig Norge eller Värmland. Markerna däremot passar in geografiskt och Finni/Finnedi skulle då varit den folkstam som bebodde Markerna.

Alvheim

Det norska riket Alvheim, som det berättas om i den isländska sagan "Hvordan Norge ble bebygd" ska ha sträckt sig från Österdalen i Norge ner till Göta Älvs mynning. Och omfattat halva nutida Värmland och allt land väst om Vänern, dvs dagens Dalsland. Det får väl sägas vara högst osäkert om detta väldiga rike alls funnits. Istället finns det betydligt säkrare uppgifter om många andra småkunga-riken som Romerike och Vestfold. Redan Jordanes skriver om "ragnaricii" men nämner inte alls Alvheim.

Men Snorre skriver att "Alfheimar hette förr landet mellan Raumelfr (Glomma) och Gautelfr (Göta älv)", vilket motsvarar ungefär dagens Bohuslän, Östfold i Norge samt Markerna. Detta är fortfarande ett stort område men betydligt mindre än gamle kung Alvs rike.

Det troliga är att Alvheim från sitt ursprungliga läge kring Lödöse och Göta älv hade utvidgat sitt rike norrut, genom ranernas land och inte bara upp till Svinesund utan vidare norrut, och blev så ett rike mellan Glomma och Göta älv så som Snorre skriver. Ett rike som senare kom att delas upp i två; Ranrike och Vingulmork. Ytterligare senare kom Ranrike att beteckna den norra delen av nuvarande Bohuslän, och den södra kallades då Älvsyssel.

Olof Trätälja

I början av 600-talet var Ingjald Illråde kung i Tiundaland (Uppsala). Ingjald gifter sig med Göthild, en sveakung gifter sig alltså med dottern till västgötarnas kung. Var det i syfte att befästa ett närmande mellan svear och götar? Så kommer då den berömda händelsen då Ingjald lät bränna inne småkungarna i de närliggande Attundaland, Fjärdhundraland, Närke och även sin svärfar; Algaute som var kung i Västergötland. Ingjald blev med detta kung över merparten av Svitjod. Så småningom även över Södermanland. Fortsatta stridigheter resulterade dock i att Ingjald lät bränna inne sig själv och dottern Åsa. Skånske kungen Ivar Vidfamne tog efter detta över makten både i Danmark och Svitjod.

Snorre berättar att Ingjalds son Olof flydde efter faderns död till Värmland och bröt där ny mark. Han sägs själv ha deltagit i trädfällning och i Svitjod gav man honom därför öknamnet Trätälja. Traditionellt har detta sagts vara kring By-älvens mynning och en kungshög inne i Säffle sägs vara Olof Trätäljas grav. Säffle och trakten uppmed By-älven vet vi dock har varit bebodd och bebyggd långt innan Olofs tid. Han kan förstås ha brutit ny mark och utvidgat området men obebott var det inte.

Snorre berättar; "Han drog då västerut över skogen till en å, som norrifrån faller in i Vänern och som heter Älven. Där stannade han och hans män och började rödja skogen, bränna och bygga. Snart uppväxte där stora bygder. De kallade landet Värmland; det var ett land med goda egenskaper."

Älven som sägs falla norrifrån in i Vänern skulle kunna vara Klarälven likväl som By-älven. Eller varför inte Borgviksälven, den som förr kallades Värma. Detta skulle passa bättre in i Snorres berättelse där Olof ger namnet åt landet. Men kungshögarna finns utmed By-älven i Gillberga och Säffle.

Olof gifter sig med Solveig, dotter till Halvdan Gulltann, kungen i norska Solör. Halvdan var i sin tur sonson till Kung Alv i Alvheim. Olof och Solveig får två söner; Halfdan och Ingjald. Olof Trätäljas släktskap med de norska kungarna i Solör och Alvheim kan ha underlättat för honom att bygga sitt hövdingadöme.

Olof Trätäljas existens är ifrågasatt och ofta betraktad som uppdiktad med syftet att föra in Ynglingaätten i Norges kungahistoria. Uppdiktad anses även vara Snorres beskrivning av ett obefolkat Värmland där Olof röjer skogen och bygger ett land som han kallar Värmland. Snorre förenklar givetvis, man får lätt intrycket att allt sker slag i slag. Men Olof hinner gifta sig, få två söner, röja och svedjebränna ny mark vilket leder till att det växer upp stora bygder. Allt det här måste ha tagit några år, kanske t.o.m. ett par decennier.

Olof ska ha vuxit upp i Västergötland, hans moder var härifrån. Det är fullt tänkbart att västgötar på 5-600-talet farit över Vänern och kommit till älven Värmas utlopp (nuvarande Grums). Och att människorna som redan bodde där kallade älven Värma, de nyanlända västgötarna därför kallade landet Värmland. Också tänkbart att de nytillkomna utökade landet genom att bryta ny mark västerut, i trakterna kring Säffle och Gillberga. Kungs- och storhögarna som finns skulle i så fall vara gravarna för nykomlingarnas hövdingar. En av dessa, rentav den förste, kan ha hetat Olof och varit kung för utvandrade västgötar som bygger sig ett rike i detta tidiga Värmland.

Det kan också vara nu som gränserna mellan Värmland-Norge och Värmland-Markerna/Dalsland tar fastare form. Även om det då var mellan lokala kungariken, härader eller lagsagor. För något enat Norge fanns ännu inte, inte heller något Dalsland. Men att Värmlands gränser etablerats tidigt skulle förklara mycket av den självständighet detta landskap visar under århundradena som följer.

Söder om Värmland ligger Markerna troligen fortsatt under Alvheim.

I Svitjod har den nye sveakungen Ivar Vidfamne gjort många män fredslösa. Många av dem flyr då till Värmland efter att ha hört talas om vilka goda förhållanden som Olof skapat där. Till slut leder detta till att Värmland blir överbefolkat med svält som följd. Man gav Olof skulden för detta och menade att svälten och andra svårigheter orsakats av att han inte blotade tillräckligt. Svearna i Värmland drog samman en här som tog Olof tillfånga och brände inne honom. Bland svearna som kommit till Värmland fanns dock de som förstod att svälten inte var kungens (Olof) fel. Dessa svear drog med hären över Eda-skogen till Solör i Norge där de dräpte kung Sölve och tog hans dotterson Halfdan till sin kung. Halfdan, son till Olof Trätälja, hade vuxit upp hos sin morfar i Solör. Svearna som var kvar i Värmland tog Olofs andre son, Ingjald, till kung. Halfdan fick tillnamnet Hvitbein och erövrade flera områden i östra Norge och expanderade sitt rike söderut och västerut i Norge. När brodern Ingjald dog tog Halfdan Hvitben även över Värmland och satte jarlar att styra det.

Vingulmork

I början av 700-talet avskiljs Vingulmork, den norra delen av riket Alvheim/Ranrike. Upprinnelsen till detta är när kung Alv (en namne till sin förfader Alv den gamle) ger södra halvan av Vingulmork i hemgift till dottern Alfhild i samband med hennes giftemål med Gudröd Veiðekung (Jaktkonung). Gudröd var ättling till Olof Trätälja och kung över Vestfold, Romerike och Värmland. Efter kung Alvs död återtar hans son Alvgeir makten över hela Vingulmork och satte sin son Gandalf (den gamle) att styra över det. Kung Alvgeir fortsätter sedan med att även ta makten över Romerike och Gudröd var därefter endast kung över Vestfold. Alla småkungar lydde vid den här tiden under skandinaviske kungen Harald Hildetand.

Senare kom Alvgeirs son Gandalf att strida med Gudröds son Halvdan Svarte om makten i resterande norska områden. De kom överens om att dela Vingulmork mellan sig. Gandalfs söner tog dock upp striderna mot Halvdan Svarte som dödade två av dem och återtog makten över hela Vingulmork. Ende överlevande sonen till Gandalf var Hake som efter striderna flydde till Alvheim. I samband med dessa händelser faller Värmlänningarna ifrån och börjar betala skatt till sveakungen. Markerna fortsätter däremot att vara en del av Vingulmork.

Vingulmork blir på 800-talet ett jarladöme och på 1000-talet ett Fylke. Namnet Vingulmork har man inte helt kunna förklara. Ändelsen är en variant av ändelsen -mark och området benämndes också så småningom Vingulmark. Men förledet Vingul har man inte kunna tolka betydelsen av. 

Markerna

Området beskrivs nästan uteslutande i historisk litteratur, forskning etc geografiskt utifrån dagens nationsgräns mellan Sverige och Norge. Det beskrivs gärna som ett område där gränsen var otydlig eller obefintlig. Det i sig är orimligt om man samtidigt anser att gränsen mellan Sverige/Västergötland - Norge/Bohuslän sedan länge haft samma sträckning och likaså gränsen norr om Nordmarken, från trakten kring Eda och norrut. Skulle gränsen vara mer uttalad och tydlig i Eidaskogen än söder därom? Mer troligt är att Markerna var, som Store Norske Lexicon skriver; bygdene i de østre deler av Østfold og tilstøtende områder i Sverige, och att detta område, med så många bygdenamn med ändelsen -mark, tillhörde det norska Vingulmork(mark).

Markerna hade ingen stor befolkning, än mindre efter oroligheterna under Folkvandringstiden. Det var också svår-tillgängligt med långsträckta sjöar, höga berg och djupa dalar. De många vattendragen var inte bara till hjälp utan också till hinder för framkomligheten. En glest befolkad bygd som var ett gränsområde med stora skogar och därför kallades Markerna.

Det finns inte mycket forskat eller skrivet om Markerna. Praktiskt taget det enda är den artikel som Henrik Janson, professor i historia vid Göteborgs universitet skrev i Hembygden : Dalslands fornminnes- och hembygdsförbunds tidskrift - 2000. Den är mycket intressant och förstås väl underbyggd, inte minst för hans noggrannhet i översättningarna från de isländska källorna.

HJ menar att begreppet Markerna dyker upp kring år 1220 och att när motståndet mot norske Håkon Håkonsson brutits ner tycks begreppet ha förlorat sin betydelse och ersatts av begreppet Dal.

En invändning mot detta är väl att Dalr nämns redan i de äldsta källorna, och är förmodligen lika gammalt som Markerna. Dal avåg slättlandet väst om Vänern. Man kan väl också tycka att det är närmast orimligt att ett begrepp som stannat kvar i hela socken- och häradsnamn ända till i våra dagar skulle ha sitt ursprung i endast några decenniers användning på 1200-talet.

Även HJ tycks följa nationsgränsen i sin tankar kring Markerna. Men samtidigt uppmärksammar han något som jag inte sett påtalat någon annanstans; att i Flateyarbók beskrivs hur Knut Kristinesson drar upp sina skepp på över Hámarkir, "Högmarker". Detta Högmarker låg i numera norska delen av Markerna. HJ menar att namnet skulle indikera att det någonstans fanns ett Lågmarker. Han drar parallellen med att Nordmarken i sig anger en relation till det övriga Markerna. 

Enligt Areskougs tolkning av Jordanes finns en koppling mellan folken i Vingulmork och Markerna, Jordanes säger att de är varandras jämlikar. Att folket i Markerna överhuvudtaget betecknas som ett eget folk kan ha sin förklaring i att Vingulmork var mer koncentrerat längs med Oslofjorden och att de stora skogarnas befolkning i östra delen av riket skiljde sig i sättet de levde och därför kallades Finni/finnar. En beteckning som har koppling till jägarfolk och stora skogar.

Henrik Jansson för även ett resonemang kring möjligheten att Markerna varit en egen rättslig enhet, dvs med egna ting och lagmän. Finns dock ingen källa som andas något om detta. Men tankarna ingår i ett resonemang som har sitt ursprung i en uppfattning att Markerna nämns av Snorre jämte Värmland och Västergötland i hans beskrivning av Svithiod. Och att detta skulle indikera en särställning.

Markerna i de isländska och norska sagorna

Harald Hårfager och Erik Emundsson

När Halvdan Svarte dör, ca år 860, är hans son Harald endast 10 år gammal. Denne Harald kommer att bli känd som kung Harald Hårfager. Till en början har han sin morbror Guttorm till hjälp, denne styr och leder hären åt den unge kungen. De slår ner uppror som småkungar i flera norska riken försöker göra och tillsammans lägger de allt större delar av Norge under sig. Någon gång efter Halvdan Svartes erövring av Vingulmork tycks området ha gått tillbaka till Gandalv, detta finns dock inte omtalat i sagorna men väl att Harald Hårfager och hans morbroder Guttorm utkämpade flera häftiga strider med Gandalv vilka slutade med den senares död och att Harald återtog makten över hela Vingulmork.

Harald Hårfager inrättar fylken och tillsätter jarlar att utföra det lokala styret.

Det anges ibland att Snorre berättar i Heimskringla om hur sveakungen Erik Emundsson slutet av 800-talet plötsligt ska ha lagt under sig Värmland, Markerna/Dal och Västergötland. Men vad Snorre egenligen säger är; "Eiríkr Svíakonungr Eymundarson hafði lagt undir sik Vermaland, ok hann tók þar skatta af öllum markbygðum" , dvs sveakungen Erik Emundsson hade lagt under sig Värmland, och han tog där skatt av alla skogsbygder eller gränsbygder. Det är alltså i Värmland han tar skatt.

Snorre fortsätter; "ok hann kallaði vestra Gautland alt norðr til Svínasunds ok hit vestra alt með hafi, þá kallaði Svíakonungr þat alt sitt ríki ok tók skatta af." Han kallade alltså västra götland allt som var norrut till Svinesund och allt väster utmed havet. Detta syftar på Alvheim; sveakungen Erik tar makten över Alvheim och inkorporerar det med Götland. Erik satte jarlen Hrane den götske att hämta in skatten från detta område. Varför sägs då inget om Markerna eller Dal? Sannolikt för att Markerna redan var en del av Vingulmork och slättlandet Dal (Sundal och Nordals härader) hörde sedan gammalt till Västergötland. 

Sveakungen Erik nöjer dock sig inte med detta utan far även omkring inne i Norge där han gör anspråk på bl.a. Vingulmork. Han försöker vinna över bönderna på sin sida och lyckas också på flera ställen.

Kung Harald har suttit i Trondheim i fyra år när han får höra talas om sveakungens eskapader som också ska ha åberopat vad hans förfader Ragnar Lodbrok haft. Det innebar att Erik var ute efter såväl Romerike som Vestfold och Vingulmark. Samt att i många i dessa fylken redan gett sig under sveakungen. Harald riskerade nu att förlora makten över allt land i Viken, allt som omgav Oslofjorden. Han reser ner till Viken och ställer bönderna till svars, de som anses skyldiga betalar böter eller straffas. Sedan gör han samma sak i Romerike. Då han får vetskap om att sveakungen rider omkring i Värmland far Harald över Eidaskogen till Värmland. De båda kungarna bjöds till gästabud av bonden Åke, rikast och mäktigast i Värmland. Åke hade tidigare tjänat Halvdan Svarte. Nästa dag hugger kung Erik ner bonden Åke varpå kung Harald förföljer Erik till den skog som skiljer Västergötland och Värmland från varandra.

När Erik flyr in i Västergötland vänder Harald tillbaka till Värmland, där han dräpte konung Eriks män, var han träffade på dem. Därefter återvände Harald till Norge där han även tog makten i Vingulmork och härjade därefter i Ranrike. Om våren seglar han upp med Göta Älv och strider med götarna på båda sidor av älven. Detta leder så småningom till att Harald Hårfager återtar allt landet norr om älven och väster om Vänern samt hela Värmland. Detta som var västra delarna av Götarnas land, inte västra götaland.

Han fortsätter sedan att besegra resten av motståndet av lokala småkungar i Norge och blir till sist kung över hela landet. Harald hårfager delar redan under sin levnad ut olika delar av sitt land till sina många söner att styra som små-kungar. Men han var fortfarande själv konung över det Norska riket. Sina sista år satte dock Harald sonen Erik Blodyx i sitt ställe. Efter stridigheter med flera av bröderna fördrevs Erik Blodyx från landet och istället utsågs Harald Hårfagres yngste son Håkon Adalsteinsfostre till kung; han var uppfostrad i England och fick som kung tillnamnet den gode.

Harald Hårfager dör år 931 eller 932. Han har då varit Norges kung i mer än 60 år.

Svear och Daner delar på Norge

Efter Håkon den godes död 961 blir hans son Harald Gråfell kung med understöd av danske kungen Harald Blåtand. När Harald Gråfell dör år 970 berättar Snorre om hur Harald Blåtand seglar till Norge och blir hyllad som kung i Viken. Han tillsätter den 18-årige Harald Grenske som jarl över Vingulmork m.fl. områden i Viken och Håkon Sigurdsson som jarl västerut i landet. Håkon, som av Harald Blåtand tvingats blir kristen, återgår till asatron och frigör sig från danskarna. Enligt Adam av Bremen gör Haralds Blåtands son Sven uppror mot fadern som dör 986. Sven blir då dansk kung och anfaller Viken men besegras av Håkon jarl som sen styrde landet med hård hand. När Olav Tryggvason återvänder till Norge får han med sig bönderna och Olav väljs till kung av Norge år 995. Efter bara fem år stupade han i slaget vid Svolder mot danskarna och svearna som gått samman. Danske kung Sven Tveskägg och sveakungen Olof Skötkonung delar upp Norge mellan sig. Danskarna har bl.a. makten i Viken, svearna i Ranrike. Norge i övrigt styrs i praktiken av norska jarlar.

Det är troligen nu som sveakungen tar tillbaka makten över den sydvästra sidan om Vänern, dvs Sundal som sedan gammalt hört till Västergötland. Och att till detta inlemmas nu även de östra delarna av Markerna, motsvarande häraderna Valbo och Vedbo som även de läggs under Västergötland. Kan också ha skett tidigare, i den stora villervalla som rådde i Norge under decennier efter Harald Hårfagres död. Eller efter Harald Grenskes olyckliga friar-försök till Sigrid.

Det finns inget sagt i sagorna om när dessa Dalslands-härader först kom under västgötarnas makt men det har med stor sannolikhet skett någon gång mellan slutet av 900-talet till senast början av 1000-talet. Värmland kan ha blivit svenskt vid samma tid, när Olof Skötkonung och Sven Tveskägg delar upp Norge mellan sig. Men det är minst lika troligt att värmlänningarna av egen kraft vänt sig från nordmännen och till svearna redan innan dess. Värmland har en längre historia av samröre med sveakungen och västgötarna, till vilka de betalat skatt men sannolikt också haft ett större självstyre än de tillåtits ha av norrmännen de perioder de legat under dem.

Olav och Olof

En ättling till Harald Hårfager var Olav Haraldsson, helgonförklarad efter sin död och mer känd som Olav den helige. Han hade rest på sitt första härjningståg som 12-åring som så småningom leder honom ut i europa. År 1015 återvänder han till Norge, tar tillfånga Håkon jarl som han ger sin frihet mot att han lämnar Norge. Olav väljs till kung av Norge. Sven jarl gör fortfarande motstånd men besegras till slut. Han flyr då till sin svärfar sveakungen Olof. Sven jarl dör under förberedelserna för ett återtåg in i Norge, när bönderna får veta det svär de trohet till Olav. Senare samma år, på vintern, skickar Olof Skötkonung in män i Norge för att kräva skatt åt sveakungen. Bönderna svarade att det kunde de tänka sig, under förutsättning att inte norske Olav också skulle kräva skatt av dem. Svearna söker till slut upp Olav i Nidaros och bad honom om en lösning på dilemmat. Olavs svar var ett tydligt nej till svenske Olofs krav på Norge. 

Olav far sedan ner till Viken där danskarna hade kvar styret men de ger sig då iväg därifrån. Olav fortsätter ner till Svinesund, som var norra änden av Ranrike och där sveakungen Olofs rike började. Olav samlade bönderna till ting och bonden Brynjolv Ulvalde stod upp och sade; "Vi bönder veta, huru landet sedan gammalt har varit skiftat mellan Norges konung, sveakonungen och danakonungen, nämligen så, att Göta älv har bildat gränsen från Vänern och till havet, norr därom markir upp till Eidaskog och därifrån Kölen allt norrut till Finnmarken." Detta har tolkats som att Brynolf redogör för en gräns som i princip är densamma som nationsgränsen är idag. Och varit så sedan gammalt. Men Brynolf, bonde i Ranrike, var norrman och om man läser hans redogörelse för gränsen är det tydligt att han beskriver den norska sidan. "Göta älv bildat gränsen från Vänern till havet", detta är Ranrike/Bohuslän. Och "norr därom markir upp till Eidaskog",  dvs Markerna och Eidaskog var de norska gränsbygderna norr om Ranrike. Han säger inget om Dals slättland utmed Vänerns västsida och inget om Värmland, för dessa områden har inte varit norska "sedan gammalt" . Brynolf fortsätter: "Vi veta också, att än den ene och än den andre har inkräktat på de andras land. Svearna ha länge haft väldet ända till Svinesund." Det sistnämnda är svårt att förstå om svearna genom Olof Skötkonung kommit i besittning av Ranrike endast ett decennium tidigare, och det dessförinnan varit under danskt styre. Till sist avslutar Brynolf med att säga: "många mäns sinnelag är sådant, att det skulle synas dem bättre att tjäna Norges konung; men de ha icke mod därtill. Sveakonungens rike sträcker sig både öster och söder om oss, och det är att vänta, att Norges konung snart far norrut i landet, där landets största styrka är; vi ha då icke kraft nog till att kämpa med götarna". Brynolf uttrycker här hur Ranrike-borna fortfarande ser sig som norrmän.

Sveakungens syssloman över Ranrike var Eiliv den götiske. Denne befanns sig i den "övre delen vid skogarna" (Markerna?) när han fick höra att norske kung Olav var på färd söderut i riket. Bönder skickades med bud mellan dem och det bestämdes att Eiliv och hans män skulle fara ner och hålla ting med kung Olav. Vid detta ting avrättas Eiliv och kung Olav har så tagit makten i Ranrike, senare även över Älvsyssel och hela nutida Bohuslän blir åter norskt. Sannolikt även Markerna och Värmland.

Fredssträvanden och kristnandet av Markerna

Det går några år, ovänskapen är stor mellan kungarna Olav i Norge och Olof i Sveariket.

Bönderna i Viken önskade få fred och denna önskan verkar ha delats av Ragnvald Jarl i Skara som sluter fred med kung Olav. Detta är dock endast lokalt med västgötarna. Bönderna i Viken utser en man vid namn Björn stallare att framföra sin önskan till kungen; "Eftersom nu fred och förlikning är ingången med jarlen och västgötarna, som bo här närmast, så synes männen den bästa utvägen vara, att I sänden bud till sveakonungen å Edra vägnar." Kung Olav tar honom på orden och utser Björn att tillsammans med islänningen Hjalte fara till sveakungen och till honom framföra att "jag vill göra fred emellan våra länder med de landsgränser som Olav Tryggvesson hade före mig; och må det bliva fastställt med bindande avtal, att ingen av oss överskrider dem." Vilka gränser rådde under Olav Tryggvesson? Det är ju Harald Hårfagres rike där Värmland och allt land väster om Vänern ingår.

Björn och Hjalte kommer först till Ragnvald Jarl, det blir dock endast Hjalte, följeslagen av två götiska män, som reser till Olof Skötkonung. Hjalte blir där en tid och utvecklar en vänskap med kung Olof. Under tiden planerar kung Olav för en resa till Opplanden och på hösten börjar han sin färd. Han kommer först till Vingulmark och där tog han gästning i Markerna. Han samlade alla männen från trakten för att ta reda på hur väl de höll sig till kristendomen. Han utdelade straff om han ansåg det behövdes, var det någon som inte alls ville lämna hedendomen fördrev han dem från landet. Han lät tortera, hänga och halshugga män som icke ville tjäna Gud oavsett om de var mäktiga eller ringa. Han tillsatte präster i de bygder där det behövdes.

Stämmer antagandet att östra Markerna vid denna tid åter blivit norskt och Snorres skildring är sann innebär det att Nordmarken kristnades kring år 1020. 

Fred till slut

Efter många turer och misslyckade försök av Hjalte att få sveakungen att diskutera en fred reser så Björn stallare själv till Uppsalatinget och där sade han; "Konung Olav har sänt mig hit med det ärendet, att han vill bjuda sveakonungen förlikning och de landsgränser som av ålder ha varit mellan Norge och Svithiod." Ragnvald Jarl fyllde på med att västgötarna på alla sätt uppmanade kung Olof att göra fred med norrmännen. Dessutom förde jarlen fram att kung Olav ville anhålla om kung Olofs dotters hand.

Kung Olof blev mycket arg och anklagade Ragnvald jarl för landsförräderi för att ens föreslå kungen att göra fred med "den där tjocke mannen", dvs norske kung Olav. Torgny lagman från Tiundaland höll då ett tal där han riktade hårda ord mot kung Olof Skötkonung. Bland annat sa Torgny att; "Nu är det vår, böndernas, vilja, att du gör fred med Norges konung, Olav digre, och giver honom din dotter Ingegerd till äkta. (Olav digre var svearnas öknamn på norske kungen). Bönderna verkade instämma med Torgny, de skramlade med sina vapen och höjde sina röster. Kung Olov tog intryck av detta, han hade inget annat val än att lyssna till männen på tinget. Det ingicks nu fred enligt det bud som norske kung Olav hade sänt. Det bestämdes också att kung Olof gav norske kung Olav sin dotter Ingegerd att äkta.

Björn kunde resa tillbaka till Norge och berätta för kungen att han lyckats med sitt uppdrag.

Det skulle dock visa sig att Olof Skötkonung inte hade för avsikt att hålla sitt löfte om att låta sin dotter Ingegerd gifta sig med kung Olav. När Olav i Norge får kännedom om kung Olofs löftesbrott vill han resa till Västergötland och härja där men låter sig övertalas av norska män att åtminstone avvakta en tid med att göra det. Norske skalden Sigvat får kungens tillåtelse att resa till Ragnvald jarl och förhöra sig om sveakungens planer. Sigvat färdas genom Markerna till Götland. Till Ragnvald jarl kommer också en annan av Olof Skötkonungs döttrar, nämligen Astrid och det blir hon som gifter sig med norske kungen Olav Haraldsson. Olof Skötkonung tvingas så av allmoge och uppsvears hövdingar att åter ingå förlikning och fred med norske kung Olav. De båda kungarna träffas i Kongahälla (Kungälv) där de stadfäste freden mellan sig.

Olav Haraldsson är nu kung över ett Norge med samma omfattning som det Harald Hårfager haft. Han hade genom förhandlingar fått den del av landet som sveakungen haft; Ranrike och troligen även fått tillbaka östra delarna av Markerna, dvs häraderna Valbo och Vedbo. Ett Norge med samma omfattning som det Harald Hårfager haft skulle även betyda att Värmland (inklusive Nordmarken) åter blev norskt.

Kanske var Markerna och Värmland Astrids hemgift vid giftermålet med Olav. Liknande det som sker knappt hundra år senare i giftermålet mellan svenska Margareta och norske kungen Magnus. Snorre drar paralleller mellan de båda fredsförhandlingarna utan att det uttryckligen står att Astrids hemgift var dessa områden.

Olof Skötkonung dör 1022, Olav Haraldsson 1030, Knut den store 1035. Vid denna tid återtar götarna häraderna i östra Markerna och värmlänningarna gör sig fria från nordmännen och lyder åter under sveakungen.

Biskopar och domkyrkor

Norge har i lag förklarats kristet av Olav Haraldsson 1024, sveakungen Olof ska ha varit döpt i början av 1000-talet men asatron lever fortfarande i framförallt de norra och nordöstra delarna av sveariket. Västergötland fick sin förste biskop 1014 med biskop Thurgot men Skara blev inte definitivt centrum i stiftet förrän omkring år 1060. Innan dess låg biskopssätet i Husaby. 

Efter en rad olika norska kungar blir år 1067 ännu en Olav kung i Norge. Hans långa tid som regent präglades av fred. Denne Olav ägnar sig åt att stärka kungamakten i Norge och ett närmande till kyrkan och de tre stiften Selje, Oslo och Nidaros bildas ca 1070. Han var också den som satte igång bygget av en sten-katedral i Nidaros. Ungefär vid samma tid börjar man i Västergötland bygga Skara Domkyrka.

Allt tyder på att kristna begravingsseder och särskilda gravplatser användes innan det började byggas kyrkor i någon större geografisk utsträckning. Men nu när vi kommit in i mitten av 1000-talet börjar kyrkans organisation ta fastare form och antagligen är det nu det börjar byggas kyrkor ute i bygderna.

Se även sidan om Kristnandet.

Skara stift omfattade förutom Västergötland, i vilket Dal ingår, även Värmland. Oslo stift omfattade Viken. Stiftsindelningen följde här alltså den territoriella gränsen så som den vid den tiden börjat etableras mellan det norska riket och svearnas rike. 

Olav fick tillnamnet Kyrre som betydde "den stillsamme". När Olav Kyrre dör 1093 efterträds han av sonen Magnus som kommer visa sig vara mer stridslysten än sin far.

Magnus Barfot ställer krav

Alla de norska och isländska källorna berättar om Magnus Barfot. Den mest detaljerade är i Snorres Heimskringla men kärnan i berättelsen finns även i de äldre källorna.

• Theodoricus: Norske kung Magnus (Barfot) förberedde ett krigståg till Götland där han ville återkräva tre områden, som heter Dalr, Hofuth och Vear. Han menade att dessa i gamla tider tillhört de norska kungarna men berövats dem med våld av götarnas kungar.
• Ágrip; Magnus Barfot gör anspråk på Dalr oc Uear oc Vardyniar  
• Morkinskinna; kung Magnus (Barfot) sa att Dal och Vear och Vardyniar med rätto ska ligga till Norge och sa att hans förfäder byggt det.
• Snorre: Kung Magnus sade sig äga hela den bygd, som fanns väster om Vänern, det vill säga Sundal, Nordal samt Vedboarna och Valboarna, och alla markir som därtill hör.

De områden Magnus gjorde anspråk sägs ha länge legat under den sveaväldet och betalt skatt till Väster-Götland. "Markamännen" sa att de ville tillhöra den svenske kungens rike som tidigare. Detta kom de att straffas för. År 1097 rider kung Magnus upp från Viken, in i Västergötland och härjade och brände när han kom till “markbygdinga” , dvs skogsbygderna alternativt Markerna. 

Så långt är de olika källorna samstämmiga. Fagrskinna nämner visserligen inget om anledningen till Kung Magnus anfall in i götarnas land och räknar heller inte upp häraderna så som de andra källorna gör. Men beskriver händelserna på liknande sätt; Kung Magnus red upp i den västra delen av Götland och tog kontroll över det. Han härjade en hel del och “Västgötarna anslöt sig till honom i hela den norra bygden." Med detta menas tveklöst Markerna.

Utgången av striderna och även följdordningen skiljer sig dock en del. Den första; Theodoricus och den senaste; Snorres, beskriver båda hur Magnus har små framgångar och hur han i det andra fälttåget blir grundligt slagen av sveakungen Inge. Medan Ágrip, Morkinskinna och Fagrskinna beskriver hur kung Magnus och norrmännen initialt har stora framgångar och driver sveakungen Inge på flykt. Händelserna närmast därefter är samtliga källor enstämmiga om även om de skiljer sig i detaljerna. Kung Magnus återvände till Norge men lämnade ca 300 man. Följande vinter återvänder sveakungen med en tio gånger större här och besegrar och fördriver Norrmännen. 

Den tredje och sista striden beskrivs i Morkinskinna och Fagrskinna som att kung Magnus återvänt till götland där han härjat och bränt när kung Inge kommer dit med sin här. Man konstaterar närmast lakoniskt att även kung Magnus har förlorat många män i dessa strider. 

Även om Theodoricus och Snorre allmänt ses som mer tillförlitliga måste man ju ändå undra varför det som följer är nästan ensidigt till norske kung Magnus fördel, om han förlorat snart sagt varje strid med götar och svear.

Samtliga källor berättar om de fredsförhandlingar som sker år 1101 mellan danernas kung Erik, svearnas kung Inge och Magnus, Norges kung. Som en del av förhandlingarna ger kung Inge sin dotter Margareta till kung Magnus att äkta. Enligt alla de äldre källorna får hon i hemgift de områden Magnus gjort anspråk på. Just detta nämner dock inte Snorre. Hon kallades efter detta för Margareta Fredkulla. Indirekt kommer alltså kung Magnus i besittning av de områden han krävt och krigat för. Markerna är i någon mening åter norskt.

Magnus riktar inga krav på Värmland och landskapet nämns inte ens i den här delen av sagan. Nordmarken nämns heller inte bland de områden som Magnus återkräver. Samma gäller för Tösse. Man kan notera att dessa båda även saknas i uppräkningen av västergötlands bon i Äldre västgötalagen, nedtecknad ca 150 år senare. Där nämns ej heller Valbo. Vanligtvis förklaras detta med att man nog "glömt" dom och man brukar göra antagandet att Nordmarken och Valbo hörde till Skalunda bo, där Vedbo ingick. Och Tössbo till Ås bo, där Sundal och Nordal ingick. Mer troligt är att Nordmark och Tössbo fortfarande räknades till Värmland. Svårare dock att förklara varför Valbo ej nämns i ÄVL.

Redan 1103 dör Magnus under ett slag i Ulster, norra Irland. Margareta bör ha fått behålla de dalsländska häraderna, eftersom hon fått dem i hemgift var det hennes rätt när maken dog. Men Margaretas hemgift var troligen kopplat till inkomster från dessa härader utan att den territoriella tillhörigheten hade ändrats, området kan ha fortsatt vara västgötarnas och svea rikes även när Margareta var norsk drottning.

Kung Magnus och drottning Margareta har inga gemensamma barn. Magnus har dock tre söner med olika frillor och dessa bröder blir nu kungar. Den yngste dör redan i tonåren men Östen och Sigurd fortsätter samregera Norge. Margareta gifter efter Magnus död om sig med danske kung Nils. Margareta verkade för att deras son Magnus blev vald till kung av götarna men han erkändes ej av svearna. 

Flockar i Markerna

Från 1130-talet inleds en tid med många olika kungar och tronpretendenter i såväl Norge som i Sverige. I Norge blir det fullt inbördeskrig, den s.k. Borgarkrigstiden, som varar i nästan 100 år.

Magnus Erlingsson blir vald till kung år 1161, han var då endast fem år gammal den som egentligen styrde riket var hans far Erling Skakke. Stridigheterna inom Norge fortsatte under Erling Skakke och kung Magnus Erlingssons tid.

Det bildas en "flock", en grupp av upprorsmän, under ledning av Olav Gudbrandsson som blev vald till kung i Upplanden. Snorre berättar att dessa män "drogo med sin skara omkring på Upplanden, och stundom foro de till Viken eller österut till Markerna" . Olov flyr så småningom till Danmark där han blir sjuk och dör. 

Östen hette en annan man. Han samlade en flock i Viken där de for omkring och plundrade. De mötte dock motstånd, Östen och hans flock flydde då till skogs. I ödemarken blev deras kläder utslitna och de tvingades binda björknäver om benen och blev därför kallade "birkebeinar". Efterhand verkar deras styrka växa då Snorre skriver att "De hade även några strider, i vilka större härar uppställdes, och vunno seger i alla." Tre år senare, omkring 1175 hade de även skaffat sig skepp och drog snabbt norrut utmed kusten, upp till Trondheim. Birkebeinarnas män bestod enligt Snorre mest av "Markamän" och "Älvgrimar" , alltså män från Markerna och älfgrimar var folk från Ranrike (Bohuslän). Östen blir tagen till kung, fler män anslöt sig nu och det är ett par tusen birkebeinar som beger sig österut i landet från Trondeheim vidare söderut.

Kung Magnus for om hösten till Viken och i strider med birkebeinarna segrade Magnus styrkor. Östen blir dödad av en bonde som han sökt skydd hos. Kung Magnus män följde efter de flyende birkebeinarna och dödade "så många av dem som de kom åt". Men många av Östens män lyckades komma undan, Snorre skriver: "Av dem som kommo undan hade många blivit sårade och hade förlorat vapen och kläder, och alla voro utan penningar. En del drogo österut till Markerna, många till Telemarken; några foro ända till Svearike."  Helt klart avses med Markerna ett norskt område, åtminstone i norska ögon. Följt av uppgiften att några flydde ända till Svearike.

Här slutar Snorres saga om kung Magnus Erlingsson. För det fanns en äldre saga som tog vid här i beskrivningen av vad som hände efter kung Östens död. Det är Sverres saga, skriven under hans livstid, ca 1185, vilket var ca 40 år före Snorre skrev sina sagor.

Kung Sverre och Birkebeinarna

I Sverres saga beskrivs på liknande sätt hur de överlevande birkebeinarna hade flytt men vart de tog vägen skiljer sig mot vad Snorre berättar. I Sverres saga sägs de hade flytt till Värmland eller Telemark eller söderut till Danmark.

Sverre växte upp på Färörarna men hade fått veta att han var son till en tidigare kung i Norge. Sverre beslöt sig för att resa till Norge och kom dit under birkebeinarnas uppror. Han reste söderut genom landet och sedan till Birger brosa i Östra Götland i Svitjod. Men fick inte det stöd han hade hoppats på och han far då till Värmland. Där träffar han norrmän som berättar om striderna och kung Östens död.

Birkebeinarna som förlorat sin hövding och kung fick nu höra att en son till kung Sigurd kommit till Värmland. De var tydligen i ett bedrövligt skick, i Sverresagan beskrivs de som att "Denna besättning var i mycket dåliga förhållanden; några var svårt sårade, några var nakna och alla nästan obeväpnade. Alla var också så unga män." Alla dessa män ber Sverre att bli deras ledare men han hänvisar till Birger brosas söner som vara mer lämpliga. Männen vänder sig nu till Birger brosa som förklarar sina söner vara för unga och oerfarna. Han sa också till männen att återvända till Sverre med budskapet att han ska bli deras ledare och att han ska ha fred varhelst han befinner sig i Sverige. Sverre insåg att han kunde inget annat än att acceptera och 70 män gick nu "i Sverres händer".

På askonsdagen, första dagen i fastan begav sig Sverre från Hamar i Värmland med sin lilla flock av 70 män. De for till Viken och mycket folk anslöt sig så att de till slut var 400 män. Sverre reste tillbaka till Värmland. Därifrån fortsatte han sin resa norrut i landet tills han kom till Eidskogen. När han samlade sin här visade det sig att han inte hade mer än 80 man kvar av de fyrahundra. Han återvände nu till Värmland och vistades under påsken hos en präst. På alla dessa färder fram och tillbaka mellan Viken och Värmland bör Sverre och hans män ha färdats genom Markerna men det nämns inte en enda gång i Sverres saga. Förmodligen för att det ingår i Viken. 

Sverre reser så norrut genom järnbärarland (Dalarna), Härjedalen, Jämtland och in i Norge, ända till Nidaros. Sverre möter nu motstånd från styrkor trogna Kung Magnus och hans far Erling jarl. Sverre vinner dock framgångar och färdas sedan söderut genom landet. Fem nätter före jul kom han ner till Österdalarna men möts av ogästvänlighet. Sverre förklarade då sin avsikt att resa till Värmland, han färdades den sedvanliga vägen ner till Eidskog, där delade han sina styrkor och lät 100 man gå in i Värmland där de blev väl mottagna. Själv återvände Sverre med resten av männen till Österdalarna och firade jul där.

Erling jarl var i Viken när han fick veta var Sverre befann sig och reste då upp i landet. Men Sverre hade då redan begett sig in i Värmland. Erling jarl försökte följa efter men värmlänningarna hindrade honom och han återvände till Norge. Kung Sverre rider nu med 600 män ner i Viken till Simons gård i Skredsvik som de plundrade och brände. Sverre lät 24 nötkreatur drivas till Värmland. Simon som var en stor och mäktig hövding lät samla en här om 520 man men då hade kung Sverre redan dragit vidare österut. När Sverre fick bud om att Simon var i antågande med en stor här drog kungen vidare till Huvudnäs (nuvarade Vänersborg). I striderna som följde segrade kung Sverres män. Man for så till Kungahälla och Lödöse vartefter de vände åter till Värmland. Där höll han stämma med de mäktigaste männen och frågade dem om de ville ingå förbund med honom. Värmlänningarna svarade att de ville strida för honom som vore han deras kung. Sundalingarna (Sundals härad, Dalsland) gav honom samma löfte. Noterbart att det är bara Sundalingarna som tillfrågas, inte befolkningen i Markerna. Där hade Sverre förmodligen redan ett etablerat stöd och behövde inte ställa frågan. I Sundal däremot med sin sedan lång tid starka koppling till Västra Götland och hos de självständiga värmlänningarna var det nödvändigt att förankra stödet. Möjligt att Sundal vid denna tid åter låg under Västra Götlands kontroll.

Sverre drar åter norrut, in i Hälsingland, besegrar jämtarna, reser sedan söderut i Norge och besegrar så till sist kung Magnus som flyr till Danmark. Han återvänder dock till Norge, stridigheterna mellan kung Magnus och kung Sverre fortsätter och utspelas till största delen utmed Norges västkust. Viken verkar däremot hela tiden ha varit under kung Magnus kontroll. Men år 1184 dödas kung Magnus och Sverre reser därefter till Viken, "helt ut till rikets gränser". Kung Sverre var nu kung över hela Norge.

Vintern efter kung Magnus fall reste sig en flock på östra sidan av Viken. De leddes av Jon som sas vara son till kung Inge Haraldsson. Han kallades Jon Kuvlung och får till en början stora framgångar men besegras av Sverre i Bergen. Sverre sägs nu vara ensam kung i hela Norge.

Men österut i Markerna (Morkum) bildades en flock som reste ner i Viken och gjorde mycket ont. De mördade, plundrade och brände. Deras ledare var Sigurd Brännare som även han sas vara son till kung Inge. Bönderna reste sig dock och besegrade Sigurd.

Bara något år senare reser sig återigen en flock i Markerna, denna ledd av Torleif Bredskägg som sas vara son till Östen Haraldssøn. Torleif hade varit munk och när flocken färdades ner till Viken för att anskaffa förnödenheter tycks det ha gått fredligt till, männen ska ha varit förbjudna att råna. Flocken var kvar uppe på Markerna över vintern och nästa sommar överfölls de av bönderna i trakten. Därefter finns inga fler uppgifter om uppror som startas av flockar i Markerna under Sverres tid som kung. Han har istället att göra med motstånd på andra ställen i landet av en gruppering som kallas Baglarna.

Kung Sverre dör 9:e mars 1202. Inge Bårdsson valdes till kung av Birkebeinarna 1204. Han förlikades med baglerkungen Filippus Simonsson som erkände kung Inge Bårdssons överhöghet, mot att Filippus fick som kung styra Viken till sin död. Både Inge och Filippus dog 1217. Inges halvbror Skule jarl gör anspråk på tronen men istället väljs den 13-årige Håkon Håkonsson till kung, han var son till en tidigare kung Håkon. Skule förhandlar fram en fred med Baglarna som innebar att Norge enas under en kung.

Ribbungar och Slitungar

Alla baglare var dock inte nöjda med fredsuppgörelsen och det bildas en grupp som utser Sigurd Ribbing till sin tronpretendent. Han var sonson till kung Magnus Erlingsson, upprorsmännen kallades Ribbungar efter sin ledare.

Samtidigt har en präst vid namn Benedikt vistats hos en baglare och där berättat att han var son till kung Magnus Erlingsson. Benedikt, kallad Bene, var bördig från Markerna och han återvände dit och samlade ihop en flock män. Dessa var fattiga, hade dåliga kläder och usla vapen och kallades "slitungar". I de första stridigheterna gjorde de stora förluster och drog sig tillbaka till Markerna igen men återvände snart och nu nådde de större framgångar. Slitungarna plundrade Oslo och drog fram genom Viken på ett sätt som gjorde att länsherrarna där började misströsta om huruvida de skulle klara att stoppa detta uppror. Slitungarna ansluter sig till Ribbungarna och år 1221 befinner sig Sigurd Ribbing och prästen Bene i Romerike. Där blev många strider både med traktens bönder och med birkebeinarna. Sigurd flyr till fjälls men Bene med ett stort antal män höll sig kvar. Efter ett långt sökande finner birkebeinarna honom varvid Bene förlorade sitt liv "med liten heder".

Sigurd och resterande ribbungar tar åter en gång sin tillflykt till Markerna och därifrån till Älvsyssel och Borgarsyssel där de fortfarande hade makten. Sommaren 1223 sänder Sigurd en fredstrevare till Skule jarl och den får till resultat att Sigurd Ribbing och hans män avslutar upproret.

Våren 1224 kallar Kung Håkon till sig mer än 20 av de bästa värmlänningarna för att rikta krav om ersättning för att de låtit upprorsmännen vistas hos dem och skadorna de gjort vid sina plundringar i Norge. Värmlänningarna la allt i kungens händer, han ansåg deras skuld var stor men gav dem nåd.

Värmlänningarna svor ed till kungen, att de aldrig skulle tillåta hans ovänner i sitt land. Förlikningen blev uppläst på alla ting i Värmland.

Men Sigurd Ribbing som är i Nidaros med Skule jarl, får hemliga underrättelser från värmlänningar som ber honom återvända dit. Tidigt om morgonen ger sig Sigurd iväg, när han kommer till norska Österdalen möts han upp av sina trogna män, när han sedan kommer till Värmland ansluter sig 12st flockhövdingar med sina män. Värmlänningarna tog emot alla och gav dem den hjälp de behövde. Ribbungarna drar sedan åter till Norge där de dödar kung Håkons man i Romerike.

Hösten 1224 sänder kung Håkon ett andra brev till sveakungen och påminde om den skada han orsakats av värmlänningarna. Håkon sa även att det hade varit ett avtal mellan kungarna sedan förr, att de skulle jaga den andres ovänner ut ur sitt rike. 

Kung Håkon seglade till Kongahälla, alla ribbungar som var i Viken flydde då upp på Markerna. Lagman Eskil från Västergötland kom till kungen och de talade mycket om den ofred som värmlänningar och markamän gjorde i Norge tillsammans med ribbungarna. Kungens lagmän sa att de inte längre kunde tillåta den skada som värmlänningar och götar orsakat. Lagman Eskil bad kungen skriva ett brev som Eskil skulle ta med sig till sveakungen. Kung Håkon svarade att "Vi har skrivit två gånger till kung Erik och varje gång fått samma svar, att han skulle råda bot på det. Men det blir inget gjort, det blir bara värre och värre, deras styrkor växer för var dag." Eskil ber ändå kungen att skriva ett tredje brev och lovar att själv närvara när kungen läser det. Kung Håkon skrev då ett brev där han krävde att kung Erik skulle fördriva hans fiender ut ur sitt rike senast åttonde dag jul.

Kung Håkon firade jul i Tönsberg och samlade många sysslemän hos sig. Där kom det män till kungen och klagade övar att ribbungar, värmlänningar och markamän stal och plundrade hos dem. Under julen kom också ett svarsbrev från sveakungen. Kung Håkon tolkade svaret som att sveakungen inte hade för avsikt att ta itu med upprorsmännen som vistades på svensk mark. Därför bestämde Håkon att strax efter jul skulle han rida österut mot värmlänningarna och ribbungarna och hämnas den skada de gjort honom. Håkon sände även bud till män som skulle möta upp vid Eidskogen och att alla män från Viken skulle möta honom på Markerna.

Kung Håkon straffar värmlänningarna

Tre dagar efter jul börjar Kung Håkon sin färd mot Värmland. Biskopen i Oslo kallar till sig en präst som hette Jon och hade kommit från Värmland. Biskopen berättade för denne präst att Håkon var på väg med hela Norges här och att de skulle döda både kvinnor och barn samt att prästerna skulle steglas och hudflängas. Prästen Jon tog sig från Norge till Värmland på två dagar och spred dessa uppgifter vart han än kom. När kungen kom in i Värmland möttes han av sina spejare som sa att det fanns ingen här samlad mot honom och att allt folket hade flytt till skogs. Alla ribbungarna var också borta.

Kung Håkon och hans följe passerade så Ny kyrka, vidare till Arvika och sedan till Glava. Ribbungarna hade inte varit längre in i landet än hit. Nu red kungen vidare till Holmedal. Där skogen var som tätast hade det samlats män och det blev strid. Norrmännen klev av sina hästar och jagade efter värmlänningarna in i skogen. De straffades hårdare än de som inte gjort motstånd på Håkons resa genom Värmland. Bygden brändes så att inget fanns kvar. Här var det fullt av ribbungar och de flesta bönderna var lojala med dem. När kung Håkon nådde Västra* Holmedal möttes han av både präster och bönder som bad honom om nåd. Kungen beordrade då sina män att sluta upp med att bränna och uttalade ett hot om att den som bröt hans ord skulle mista liv och lem. Natten tillbringade kungen hos en präst i Västra Holmedal där han fick gott att äta. Men något öl fick de ingenstans i Värmland.

*Det fanns troligen inte mer än 1 kyrka och 1 präst i Holmedal, kan Västra Holmedal avse Töcksmark? Stämmer i så fall bra med kungens färdväg.

Nästa morgon for kungen västerut genom skogen och kom mitt på dagen till sitt rike (Norge). Till natten hade han nått Aansmark och gården Folkinsberg. Simon Kyr och Hallvard Bratte hade rest upp till Markerna från Viken med 600 man så som kungen beordrat dem. Men när de kom fram fick de veta att kungen redan rest norröver varpå de vände åter.

Det blir tydligt genom denna skildring att Nordmarken hörde till Värmland. Och att det är i det ursprungliga Värmland som Håkon härjar; från Eidskog ner till Glafsfjorden, i Arvika-trakten och sedan västerut. Fälttåget verkar ha varit en ren straffexpedition. Enbart ämnad att göra upp med ribbungarna och framförallt bestraffa värmlänningar och markamän för deras stöd till ribbungarna och avskräcka dem från att fortsätta ge stöd till upprorsmän. Så varför är Håkon helt plötsligt nöjd när bönder och präster i västra Holmedal ber om nåd? Strax dessförinnan har han ju mött hårt motstånd och trakten beskrivs vara full av ribbungar. Varför fullföljer han inte planen och fortsätter söderut i Markerna? Håkons utsända män har rest upp till Markerna så som de blivit beordrade. Inget sägs dock om att de mött motstånd och ej heller att de härjat där. 

Kung Håkon gjorde inga anspråk på att lägga under sig landet så som kung Magnus gjort drygt hundra år tidigare och andra norska kungar dessförinnan. Kanske var detta inte längre norrmännens önskan, de hade nu i hundratalet år haft fullt upp hemma med ständiga tronstrider. På samma sätt höll sig svearna egendomligt passiva, en förklaring kan vara att deras fokus var i huvudsak riktat åt ett annat väderstreck, nämligen österut.

Men för västgötarna var det en ständig balansgång, de tycks aldrig ha sökt utvidga sitt rike västerut genom anfall in i Norge men de ville ha makten över landet väster om Vänern, med den bördiga slätten (Sundal). Att upprorsmän i Markerna och Värmland höll norrmännen upptagna fanns det fördelar med för västgötarna. Men nackdelarna i form av norska plundringar och utebliven handel var större och man ser hur västgötarna vid flera tillfällen verkar för fred mellan Norge och Svitjod.

Ribbungarna sista strider

När kung Håkon var i Kongahälla kom västgötske lagmannen Eskil och hans hustru Kristin. Lagmannen sa att sveakungen Erik och alla götarna inte gillade norske kungens framfart i Värmland. Kungen svarade att lagmannen själv visste hur många gånger kungen hade bett sveakungen att jaga bort från sitt rike de som stal och plundrade i Norska riket. Lagmannen höll med om detta och sa att sveakungen hade dåliga rådgivare.

Ribbungarna under Sigurd Ribbing hade fortsatt stridigheterna med kung Håkon i Norge, men de verkar ha lämnat Värmland för gott nu. År 1226 dör så plötsligt Sigurd Ribbing, av sjukdom. Hans närmast män håller detta hemligt till en början samtidigt som några av dem reste till lagman Eskil i Västergötland och hans hustru Kristina. Ribbungarna ville att Kristinas son junker Knut skulle bli deras hövding, de sa att hela landet (Norge) skulle ligga öppet för honom om han kom. På Kristinas initiativ skedde detta, Knut blev ledare för ribbungarna och många flockar av götar, värmlänningar och markamän följde honom.

Knut hade anspråk på norska tronen i kraft av sitt släktskap med kung Inge. Han reser upp till Romerike där han utropar sig till kung. I sagan beskrivs sedan en drabbning utanför Oslo som den första mellan nordmän och götar. I den striden förlorar ribbungarna många av sina bästa män. Men Knut lyckas fly norrut, till Opplanden, där det inte fanns en enda birkebeinare.  Kung Håkon låter dra 34st skepp från Viken upp till älven Glomma och besegrar ribbungarna och tar över makten i Opplanden. Knut flyr till Värmland och samlar där män som fyller på hans flock. Med dem återvänder han till Norge. Ribbungarna hade låtit dra skepp österifrån över Edaskogen och upp i Glomma. Att de kommit österifrån och sedan över Edskogen indikerar att skeppen kom från Värmland, i så fall troligen via By-älven och Glafsfjorden.

Knut reser till Västergötland och är där över vintern. När kung Håkon åter lät dra skepp upp från Oslo visar det sig att Ribbungarna lämnat sina skepp i Mjösa men själva hade de flesta av dem farit österut till Markerna för att möta Knut. Kung Håkon for så upp till Eidsvold och sedan till Romerike. Han hade hört att Knut lät dra skepp upp från Idefjorden och att de ville upp på Markerna och därifrån till Glomma. Men så fick kung Håkon höra att detta var lögn och han for då till Oslo. Detta var vid påsktid 1227. När Knut fick veta att kungen inte var kvar lät han dra skeppen upp från Idefjorden, där skepp aldrig förr hade dragits, upp på Markerna och sedan norrut på Glomma. Detta skulle i så fall rimligen ha skett genom Aremarks-, Öymarks- och Rödenes-sjöarna i norska Markerna. När birkebeinarnes och ribbungarnes skepp möts flyr ribbungarna. Kung Håkon vände då sina skepp åter dit han hade gått ombord. Där får han veta av sina spejare att Knut "tagit benen" ut på Markerna.

Kung Håkon reser upp till Hamar, han tillsätter sysslemän i hela Opplanden och därefter reser han via Eidsvold till Oslo där han rustade sig för att fara österut. Det kom brev från Knut, fru Kristin och lagmannen (Eskil). I brevet förklarade de att Knut ville ge sig till kungen så snart han kom dit österut. De bad att detta skulle hållas hemligt så inte ribbungarna skulle få nys om det för då skulle de ta Knuts liv. Detta var goda nyheter för kung Håkon som lovade Knut både nåd och heder om han gav sig i kungens våld. När kung Håkon sedan for österut till Göta älv fick han höra att ribbungarna var vid Vänern. Kungen sände män till fru Kristin för att förhöra sig om Knuts löfte skulle hållas. Kungen satt sedan i Kongahälla en halv månad och var dag kom det män med bud från fru Kristin om att nu skulle Knut komma. Men det gjorde han inte, istället lät han dra skepp österifrån över Eidskogen. "Där skepp aldrig förr dragits" står det i sagan vilket är märkligt då samma sak beskrivs ha gjorts hösten innan. Ribbungarna överraskade kungens män i älven Varma(i Norge). Med hjälp av en bonde-här fick birkebeinarna övertaget i den hårda striden och det dröjde inte länge förrän ribbungarna försökte undkomma. Många av deras bästa män föll och birkebeinarna tog alla deras skepp. Knut lyckades dock komma undan. Ribbungarna sände män med budet att de önskade fred. Birkebeinarna godtog detta och de utväxlade gisslan. Kung Håkon sände bud till Knut och utlovade dem nåd ifall de överlämnade sig. Efter förhandlingar sände kungen män att söka efter Knut och ribbungarna, de fann dem och Knut och många av hans bästa män fördes till kung Håkon som var i Oslo. De ribbungar som inte väntade sig nåd av kungen flydde österut på Markerna. En man som hette Magnus Bladstakk blev deras hövding och han kallade sig för kung. Kung Håkon sände även brev österut till Värmland med budskapet att bönderna där antingen skulle driva denna illgärnings-flock ut från bygderna sina, eller också ville han själv komma och göra upp en eld åt dom. Varför skickar kung Håkon brev om detta till värmlänningarna när upprorsmännen är på Markerna? Är det Nordmarken som avses? Detta område som visserligen hör till Värmland men också är en del av Markerna. Det var ju här skogarna var fulla av ribbungar, de hade aldrig varit längre in i Värmland än till trakterna av Arvika och Glava, dvs de hade hållit sig i Nordmarken. Det kanske inte ännu var ett eget härad utan fortfarande löd under Gillberga, och möjligen Jösse i norra delarna. 

Att komma och "göra upp en eld" var ett hot om att komma och bränna i bygden så som kungen hade gjort en gång förut och som säkerligen alla värmlänningar hade i färskt minne. När bönderna mottog detta brev samlade de sig och hängde Magnus och några män med honom.

Sagan säger nu: Därmed slutade ribbungetiden.

Ännu en fred genom giftemål

År 1241 möttes kung Håkon och sveakungens sändebud Birger Jarl i Kongahälla. Svearna hade klagat mycket över att kung Håkon bränt Värmland. Sagan berättar inget om vilket utfall mötet fick. Kung Håkon hade farit till Kongahälla för att möta sveakungen Erik, men han höll till i Götaland och ville inte komma till mötet. Det är tänkbart att Håkon inte nöjde sig med att endast få träffa ett sändebud och att det därför inte kom ut något av mötet.

Vintern 1247/48 befann sig kung Håkon i Oslo när Ivar Torstensson av Dal kom österifrån Svearike. Han var ditsänd av svearnas hövdingar för att fråga hur kungen tänkte sig att ersätta dem för sina härjningar i Värmland. Detta var alltså 20 år senare fortfarande något som svearna var upprörda över men ändå hade de inte agerat för att ta ut någon hämnd på norrmännen. Tvärtom har upp-svearna hela tiden varit närmast egendomligt passiva.

Kungen svarade Ivar att han hade inte gått över Eidskogen och bränt Värmland om inte värmlänningarna hade gett sitt stöd till de många flockarna som rånat och dräpt i Norge. Kung Håkon sa vidare att "eftersom vi på bägge sidor anklagar varandra tycker jag att det bästa vore att vi hövdingar möts. Antingen förlikas vi, eller också blir det en annan utkomst. Jag ska komma till ett sådant möte i södra landsänden, där våra riken möts, den sommar som nu kommer."

Ivar for med detta svar tillbaka till Svea rike. Det kom svar österifrån på våren, svearna gick med på det föreslagna mötet. Kung Håkon reste österut till Viken. Sveakungen Erik hade dragit samman en stor här i Svitjod västerut i Götland. När svearna kom till Lödöse hade ännu inte kung Håkon kommit dit. Svearna hade inte tillräckligt med förnödenheter med sig och återvände därför till Svitjod. Kung Håkon kom till Kongahälla en kort tid efter att svearna farit sin väg och det blev inget möte. Kung Håkon sände ett par män upp i Svitjod till Birger jarl för att få veta hur svearna ville göra med de olösta frågor som fanns mellan dem och nordmännen. När kungens män återvände till Norge kunde de berätta att jarlen tagit väl emot dem och sagt att han ville vara kungens vän. Han hade föreslagit att de skulle träffas i Viken nästa sommar och förlikas i vänskap. Kungens män hade sagt jarlen att folket verkade tycka att freden vore säkrast om det blev släktskap mellan hövdingarna och föreslog att hans son, Håkon Håkonsson, skulle ingå äktenskap med Birgers dotter Rikissa. Jarlen tyckte det var en god idé och sa att de kunde talas vid mer om detta när de möttes.

Nästa vår for kung Håkon österut från Oslo för att möta svearna så som tidigare hade bestämts. Han hade med sig mycket folk och väl rustade skepp. När kungen kom till Kongahälla ville han veta om sveakungen Erik och Birger Jarl hade kommit. Men när de fått höra att kung Håkon kom med många skepp och mycket folk for svearna sin väg. Sveakungen red upp i Götland medan jarlen stannade en tid i Lödöse. En man kom till Håkon med hälsningar från jarlen samt kunde berätta att jarlen inte visste om kung Håkon ville ha fred eller inte när han kom med så många män. Kungen rådgjorde med sina män och de beslutade sända män efter Birger Jarl. De fann honom i Götland och bad honom komma åter och tala med kungen. Men jarlen sa att kung Erik nu ridit till östra Götland och inte kunde vända tillbaks. Håkons män menade att svearikets styre låg hos jarlen. Kung Erik läspade svårt och lät helst andra tala för sig på ting och stämmor. (Erik den läspe och halte). Birger jarl gav till slut med sig och svarade att han skulle komma till Lödöse nästa söndag och träffa kungen. När Håkon fick veta detta reste han upp till Lödöse med hela hären. De båda kungarna utväxlade gisslan och möttes så, de fastslog att det skulle vara fred mellan de båda rikena, och att ovänner ikke skulle trivas i den andres rike, en klar referens till alla de upprorsmän som funnit skydd i Värmland. Därefter rådde fred mellan de båda rikena.

Epilog för Markerna

År 1263 dör kung Håkon Håkonsson av sjukdom. Han efterträds av sonen Magnus som senare fått tillnamnet Lagaböter. Magnus var svåger till den svenske kungen Valdemar Birgersson. När Valdemar 1275 blev avsatt av sina två bröder flydde han till Norge. Stridigheterna i Sveariket mellan bröderna Valdemar och Magnus (Ladulås) leder så till att riket delas upp, Valdemar blir kung över Västergötland, Dal, Värmland och Småland.

Under 1270-talet tycks man ha sökt fastställa gränsen mellan Norge och Sverige. Betyder rent praktiskt att man hämtade in uppgifter från män i trakten, gränsen fanns sedan gammalt men kunskapen om var den gick var lokal.

Ett gränsdokument som daterats till ca 1273 anger gränsmärken från Nödinge norrut och följer tämligen väl dagens riksgräns. Sista gränsmärket i denna lista är Salholmen där riksgränsen går ut i Stora Le. Här går också gränsen mellan Vedbo och Nordmarkens härader. 

I Vidhemsprästens gränslista som anses ha nedtecknats ca 1325 och bifogats den äldre Västgötalagen går gränsen genom Värmland, ut i Vänern och sen mitt genom Dalsland.

Källorna är få och de som finns är motsägelsefulla. Kan Vidhemsprästens gränslista ange förhållandena före en omdragning av gränsen som gjordes på 1270-talet och att det förstnämnda gränsdokumentet visar resultatet. Att det är nu som gränsen dras så att de östra delarna av Markerna med Valbo och Vedbo tillfaller Västergötland och svearna? En uppoffring som norrmännen kanske gör mot att deras frände, sveakungen Valdemar då kan kontrollera de upproriska markamännen. Och är det sedan kung Valdemar som avskiljer Nordmarken (och Tössbo?) från Värmland och för samman med de dalsländska häraderna under Västergötland?

Den sydvästra delen av Värmland, med sina starka band till det uråldriga Markerna blir ett eget härad som får namnet Nordmarken. Dal blir successivt samlingsnamnet för allt svenskt land väster om Vänern medan namnet Markerna lever kvar i härads- och socken-namn på båda sidor om norsk-svenska gränsen.

Första gången Nordmarken nämns är år 1287 i ett brev som utfärdades av kung Magnus Ladulås med instruktioner kring hur tiondet skulle erläggas. I detta brev räknas upp samtliga härader i Dalsland inklusive Nordmarken.

Nordmarken hör till Dalsland fram till 1500-talets mitt då det (åter-)förs till Värmland.

Röda linjen markerar ungefärligen området som usprungligen kallades Markerna.

Jordanes folkstammar.

Enligt Malte Areskougs artikel i Fornvännen, 1972

Röda punkten markerar Blomskog.

Karta som visar Norska småkunga-riket Vingulmork.

Det låg mellan Vestfold (väster om Oslofjorden), Raumariki (Romerike) i nordöst, Ranrike (Bohuslän) i söder.

I östra delen av Vingulmork låg Markir. Detta omfattade även Nordmarken, Vedbo och Valbo härader