Före riksbildningen Swerighe

Vi vet nästan ingenting om hur landet var indelat eller hur det styrdes före medeltiden.

Källorna för tiden fram till 1100-talet är de norska och isländska sagorna, runstenar och skrifter av människor i andra länder, t.ex. Adam av Bremen (som själv aldrig besökte Sverige).

Mer säkra skriftliga källor finns först från 1200-talet. Det är omvälvande saker som då sker; kristendomen har etablerats och kyrkans organisation tar form, Sverige framträder som ett mer enat rike och gränser fastställs och makten centraliseras. Detta vet vi tack vare att det finns skriftligt material, inte bara berättelser utan brev, kontrakt, testamenten m.m. 

Tveklöst är det så att framförallt kyrkans organisation och symbiosen med kungamakten drev på en utveckling och stora förändringar. Men hur landets indelning, styre och rättsskipning såg ut dessförinnan vet vi väldigt lite om.

Det enda man kan vara någorlunda säker på är att Socknarna skapades efter kristnandet, som en följd av kyrkobyggandet och införandet av tiondet, för Nordmarkens del sker detta troligen i början av 1200-talet.

Den vanligaste uppfattningen idag är att före medeltiden bestod Skandinavien av ett stort antal mindre självstyrande områden –  vi kan kalla dem hövdingadömen. Varje bygd hade sin egen ledare, en hövding som styrde tillsammans med bygdens ting – en samling av fria män som avgjorde tvister. Dessa hövdingadömen samlades med tiden under ett löst sammanhållet styre med gemensamt försvar och rättsskipning. Någon skulle då ytterst leda/styra denna sammanslutning av hövdingadömen. Kanske turades hövdingarna om, kanske valdes en kung, eller kanske växte sig någon hövding sig starkare och tog makten över de andra. Hur det än var med det kom härader och länder (landskap) så småningom att bildas. Men när skedde det?

Teorierna brukar landa kring 6-900-tal men redan Jordanes berättar ju på 500-talet om folkstammar i både Sverige och Norge med namn som i flera fall överensstämmer med bygd- och  landskapsnamn så som vi fortfarande känner dem. Och bronsålderns skeppsflottor avbildade på hällristningar och en omfattande metallimport kan rimligen inte ha skett utan att det fanns någon gemensam samhällsstruktur redan då, ytterligare 1000 år tidigare.

Faktum är att vi vet mer om sådant som går att gräva fram eller mäta genom C14 eller DNA-analyser, såsom gravskick, resor och matvanor, än vi vet om hur styret såg ut eller hur och när samhällsstrukturer kommit till.

Lagsagor och ting

Det forntida och i synnerhet det vikingatida Sverige/Skandinavien, beskrivs ofta som ett ättesamhälle. Så som vi ser har funnits och fortfarande finns i andra delar av världen. Med ätter/klaner som strider om makten, där rättskipningen i mycket går ut på vendettor och en hederskultur.

Det finns dock mycket få belägg för att det var så. I Skandinavien fanns en som det verkar, mycket gammal tradition, av att man samlades och höll ting för att lösa tvister, stifta lagar och välja hövdingar. Det fanns inga egentliga lagar, mer som regler, en sedvanerätt som fördes vidare muntligt. Med tiden blev dessa regler förmodligen alltmer omfattande och särskilda män utsågs att ha ansvaret för att memorera och kunna läsa upp dem vid ting, härifrån kommer namnet Lagsaga. Männen som kunde läsa lagen fick heta Lagmän.

Östergötland och Västergötland var egna lagsagor. Dalsland ingick i Västergötlands lagsaga, norra och östra Småland i Östergötlands. Sydöstra Småland bildade en egen lagsaga, Tiohärad. Södermanland, Närke, Västmanland, Dalarna och Värmland var också egna lagsagor. Uppland bildades år 1296 då Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundraland bildade en gemensam lagsaga. I den ingick även Gästrikland. Hälsinglands lagsaga omfattade hela Norrland samt svenskbygderna i Finland, det senare omnämns som egen lagsaga 1362. 

Landskapslagarna

Landskapslagarna är de äldsta nedtecknade svenska lagarna och härstammar från 1200-talet och början av 1300-talet. De norska dateras som något äldre än de svenska och är uppkallade efter platserna där tingen hölls; Gulatingslagen,.Frostatingslagen,  Eidsivatingslagen och Borgartingslagen, den sista är också den yngsta. Den omfattade ett stort område i sydöstra Norge och det är troligt att den föregåtts av flera mindre, t.ex. att Vingulmark varit ett eget tingslag.

Lagar i äldre tid, före landskapslagarna som vi känner till, kan ha skiljt sig mer åt mellan landen.

Hälsingelagen (1300-tal) samt de flesta av de lagar som bevarats från Svealand - Upplandslagen (1296), Södermannalagen (1327) och Västmannalagen (ca 1300) - är lagböcker i egentlig mening, dvs de har godkänts av kungen. Övriga bevarade lagar - Skånelagen (ca 1210?), Gutalagen (1350), äldre Västgötalagen (1220-talet?), yngre Västgötalagen (1290-talet), Östgötalagen (1280-1300), Dalalagen (ca 1300) samt fragment av Smålandslagen (ca 1300) - är däremot s.k. rättsböcker, dvs. uppteckningar av lagen som gjorts av privatpersoner. Tänkbara författare är lagmännen i de olika landskapen, vilka hade till uppgift att på tinget "lag tälja och lag skilja". Förutom dessa bevarade landskapslagar vet man att det också har funnits en Närkeslag och en Värmlandslag.

Äldre Västgötalagen är den äldsta "svenska" lagen. 

Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan

Landskapslagarna har inslag av såväl äldre lagar som av romersk rätt och inslag av kyrkans syn på rättsskipning. De äldre lagarna vet vi som sagt ytterst lite om. Men vi har "Hednalagen" (fornsvenska: Heþnalagh), även kallat okvädingamål, som är ett medeltida lagfragment från Västergötland. Denna antas ha ingått i en i övrigt okänd lag som fanns före Äldre Västgötalagen (från 1200-talets början). Hednalagen beskriver formerna för envig. 

Härader

Som med så mycket annat vet vi inget om hur Häradernas uppstod, eller när. Vi vet inte ens vad namnet betyder. Självaste Svenska akademiens ordlista säger att "Ordets ursprung är mycket omtvistat". Det finns en mängd olika tolkningar men de flesta kretsar kring att det avser en samling av män, en här, eller ett område som omfattar dessa män. Det finns också olika tolkningar kring uppkomsten av härader. Var det ett militärt upptagningsområde? Eller var det redan från början en rättslig indelning, områden som låg under ett lokalt ting?

Det finns skriftliga källor från slutet av vikingatiden som uppger härader i Danmark. Motsvarande finns inte för Norge eller Sverige, det kan antingen bero på att det i stort sett saknas skriftliga källor överhuvudtaget från den tiden rörande dessa båda länder. Eller, och kanske troligare, så har härader införts tidigare i Danmark än i övriga Skandinavien.

Härader nämns heller inte i de isländska eller norska sagorna, där är det platser, gårdar, land, sjöar och vattendrag som utgör de geografiska referenserna. Snorre räknar upp namn vilka vi känner som härader; Sundal, Nordal samt Vedboarna och Valboarna, men gör detta utan kalla dem härader. 

I tidig medeltid har indelningen i härader nått götarnas område och Östlandet i Norge. Från slutet av 1200-talet finns t.ex. det brev vari kung Magnus Ladulås räknar upp de dalsländska häraderna, samt Nordmarken. Det är dock bara Vedbo som har härad i sitt namn; væboahæred.

I norska Östlandet var ett härad mindre till ytan än i Sverige, mer motsvarande socknarna. Härader fick dock aldrig samma betydelse i Norge som i Sverige. 

Hos svearna användes begreppet Hundare som från början troligen var en militärt administrativ indelning i svearnas folkland, det som senare kom att bli landskapen Uppland, Västmanland och Södermanland. Varje hundare skulle ställa upp med 120 krigare och 4 skepp som ingick i ledungsflottan.

På häradstinget avhandlades många olika saker, förutom att förkunna domar. Allehanda frågor med betydelse för bygden kunde avhandlas där och det var också ett forum där man kunde ta upp frågor som man önskade få framförda till kungen/hövdingen. Det var en slags blandning av kommunstyre, skatteverk, och tingsrätt.

Med tiden kom kyrkan genom socknarna att ta över en del lokala frågor som fattigvård. Och fögderier tillkom för indrivning av skatter. Häradernas roll som den lägre rättsinstansen kvarstod dock och styrdes av en häradshövding som var den som dömde på tinget och verkställde domar.

I svealandskapen styrdes Hundaret av kungens länsman samt två domare.

Från mitten av 1300-talet, allteftersom Magnus Erikssons landslag ersatte landskapslagarna, blev Härad det vedertagna begreppet även i svealand.

Slottslän

Kring år 1100 börjar man bygga borgar i sten (även kyrkor). Detta tar fart under 1200-talet då den centrala kungamakten får allt större makt och ett Sveirge tar form. Kungens företrädare ute i riket hade som en av sina viktigaste uppgifter att driva in skatter. Då uppkom också ett behov av skydd, både av kungens män men inte minst för skydd av skattemedlen som betalades både i natura och i pengar. Slott/borgar byggs och riket Sverige delas in i slottslän. Dessa fanns parallellt med lagsagor/landskap. 

Värmland lydde från 1200-talet under Axevalla slott i Västergötland. Under 1300-talet tillkom Agneholm vid gränsen mellan Västergötland och Värmland samt Edsholm i nuvarande Grums. Värmland blev aldrig ett eget slottslän men styrdes från Edsholm av marsken Erik Kettilsson (Puke) som förmodas ha varit den som lät uppföra borgen. Både Agneholm och Edsholm brändes ner av värmlänningarna under Engelbrekts uppror.

Under maktstriderna som uppstod i början av 1300-talet, efter Magnus Ladulås död, grundar hertigarna Erik och Valdemar en fästning vid Vänerns västra strand; Dalaborg.

Någon gång under andra hälften av 1300-talet bildas Dalaborgs slottslän. Till detta hörde Dalslands härader inklusive Nordmarken. Till en av de viktigaste skeendena vid denna tid är de s.k. Dalaborgstraktaten. I ett brev, utfärdat den 23 mars 1388, daterat på Dalaborg ansluter sig hövitsmannen på Dalaborg, marsken Erik Kettilsson (Puke), till de 12 svenska stormännens trohetsförsäkran gentemot Margareta som året innan blivit regerande drottning över både Danmark och Norge. De tolv männens brev var däremot förmodligen skrivet på Bohus och inte på Dalaborg som man tidigare ansett.

Därefter blir Margareta drottning även över Sverige och så småningom över det vi känner som "Kalmar-unionen".

År 1434, under Engelbrekts-upproret, bränns även Dalaborg ner och byggs aldrig upp igen. Detta blev även slutet för Dalaborgs län.

Nordmarks härad

Först omnämnt i ett brev från 3:e maj 1287 där Magnus Ladulås meddelar att tiondet till biskopen i Skara ska erläggas i säd istället för, som tidigare, i smör. Brevet inleds; "Magnus Dei gracia Sweorum Gotorumque Rex Omnibus sundal, nordal, ordhenæ, væboahæred, thyssi, nordmarchæ habitantibus graciam cum salute" SDHK-nr: 21647, Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven

Här räknas alltså de dalsländska häraderna upp samt Nordmarken. Av dessa finns Sundal, Nordal, Valbo och Vedbo till sina namn, uppräknade av Snorre ca 50 år tidigare medan Tösse och Nordmarken nu har tillkommit. Läs mer om detta på sidan om Markerna.

Nästa skriftliga källa vi har som nämner Nordmarken är en dom utfärdad i Lödöse 11:e december 1396. I den utfärdar Herr Heine Snakenborg och hr Erik Erlandsson, lagman i Västergötland, en räfstetingsdom, vari gods i Nordmarks härad i Dalaborgs län, som tillhörde marskens (Erik Kettilssons) arvingar och sockenkyrkor, dömdes under skatt.

År 1546, då Botvid Larsson (Ankar) förlänades vissa kronans räntor af Nordmarken, säges detta härad vara "liggande på Dal", hvilken ort, jemte Nordmarken, utgjorde ett län eller fögderi. Efter Botvid Larssons tid fördes Nordmarken till Wermland. Då likväl äldsta jordeboken för Dal af 1540 och sednare jordeboksundervisningar tydligen säga: "Dal är deladt och lagdt uti 5 härader, som äro Sundals, Nordals, Walbo, Wedbo och Tössbo", så synes mig vara klart, att Nordmarks härad icke kan räknas till Dal, emedan orten då skulle innefattat 6 och icke 5 härader. Text: Lignell

Botvid Larsson anses ha dött 1550 och det är troligen därefter som Nordmarken överförs till Värmland dit det troligen en gång hört.

Ca år 1700 uppfördes det första tingshuset, man valde att placera det i Långelanda, norr om nuvarande Årjäng. Innan dess ambulerade tingsförhandlingarna och hölls på olika ställen i häradet.

1802 invigdes ett nytt tingshus i Långelanda, byggnaden finns kvar och är ett av Sveriges äldsta bevarade tingshus.

Tingsplatsen för Nordmarks härad fanns i Långelanda fram till 1936 då den flyttades till det nybyggda tingshuset i Årjäng. 

Land  

År 98 eKr skriver romaren Tacitus om Svioner när han beskriver folken runt Östersjön, detta har tolkats som svear. Ungefär samtidigt skriver Ptolemaios om doutai eller goutai som tolkats som götar.

I Jordanes verk om goternas historia räknar han upp folkstammar i Sverige (och även i Norge) som t.ex. Suethidi, Gauthigoth och Ostrogothae vilka tolkats som svear, götar och östgötar. Århundraden senare kommer så de norska och isländska sagorna som är fulla av referenser till svear, götar och namn på landskap så som Värmland och Jämtland.

Okänt är om det fanns ur-åldriga kulturella, religiösa skillnader eller annat som formade de olika landen? Var det olika folk eller stammar med olika ursprung? Eller uppstod landen helt enkelt som ett område som till sin geografi och storlek var möjliga för en lokal kung/hövding att ha någon form av kontroll över?

Mellan götar och svear tycks ha funnits skillnader, det finns mer eller mindre fantasifulla berättelser om götarnas ursprung. Det fanns skillnader i samhällsstruktur som t.ex. härader och hundaren. Men detta kan ha varit ett resultat av politisk och militär utveckling under Folkvandringstid-Vendeltid. Det finns mycket lite som tyder på att götar och svear skulle vara olika folk med olika ursprung, än mindre som tyder på att landens folk skulle vara det, att södermanlänningar var ett annat folk än östgötar eller värmlänningar var en annan stam än västgötarna. Jordanes räknar ju upp stammar i Skandinavien på 500-talet men de motsvarar i stor utsträckning landen eller andra geografiska områden. Med några undantag, t.ex. Finni som kan ha varit ett skogsfolk i Markerna.

Språket var gemensamt i hela skandinavien och i utvecklingen från ur-nordiska till forn-nordiska blev svenska och danska en gemensam gren medan norska och isländska utvecklades åt ett annat håll. Religionen och kulten tycks ha varit densamma i hela skandinavien, sedan mycket långt tillbaka i tiden.

Landen sammanföll under landskapslagarnas tid i stor utsträckning med lagsagorna, dvs de områden som lydde under gemensam lagstiftning.

Dalsland är en sentida benämning, den äldre benämningen var Dal som under medeltiden bestod dels av Markerna, dels av Dal/Sundal. Markerna var de norra och västra skogsmarkerna, däribland Nordmarken, och som länge stått under norsk makt. Medan slättandet "på Dal" tllhört Västgötarnas.

När så Markerna och Dal sammanfogas är det som en del av Västergötland. Magnus Ladulås skriver 1285 i en stadga om landsfrid att män som bär stridsvapen under den tid Kungen är i landskapet ska straffas; ”Men de som bor i Värmland eller Västgötarna väster om Vänern bor alltför långt borta för att uppfylla denna plikt” Svenskt diplomatarium sid 74, Handskrift B10, fol 106 r-v , 108v, Kungliga Biblioteket

Västgötarna väster om Vänern syftar på de dalsländska häraderna som vid den här tiden även omfattade Nordmarken.

Dalsland har aldrig varit ett landskap i den mening att det haft en egen administration under en landshövding eller lagman. Det närmaste man kom en självständighet var perioden för Dalaborgs slottslän.

Värmland å andra sidan är äldre och med en historia av självständighet även om det fanns starka kopplingar till Västergötland.

Gustav Vasa testamenterade Värmland tillsammans med Södermanland och Närke till sin yngre son Karl (IX) som ett hertigdöme. Karl tillträdde sitt hertigdöme 1568. Som kung testamenterade Karl IX i sin tur sitt gamla hertigdöme till sin yngre son Karl Filip. Han dog dock 1622 innan han hade kunnat tillträda sitt hertigdöme eller få arvingar så Värmland drogs in till kronan. Under några år på 1620- och 1630-talet utgjorde Värmland sedan ett län tillsammans med Dalsland.

Skara stift

Skara stift grundades år 1014 vilket gör att det är äldst i Sverige. 

Den första biskopen hette Thurgot och kom från Bremen i Tyskland. Flera av de tidigaste biskoparna hade tysk bakgrund.  Skara stift uppstod när missionärer från England och Tyskland verkade i västra Sverige omkring år 1000. Dopet av Olof Skötkonung i Husaby källa vid millennieskiftet hade betydelse för hela Sverige och brukar anges som starten på landets egentliga kristnande. 
Under medeltiden var Skara stift större än i dag, eftersom det då också omfattade Värmland och Dalsland. Vänern utgjorde därmed en mittpunkt och en viktig kommunikationsled i stiftet. 
Texten hämtad från: Stiftets historia - Skara stift (svenskakyrkan.se) 

Militärhistoria

Nordmarken har sedan forntiden varit en gränstrakt där norrmän, värmlänningar, västgötar, markamänn och svear stridit och härjat. Lektor Sixten Samuelsson, citerad i Silbodalsboken;"Om vi undantaga Finland hava knappast några landskap prövat, vad det vill säga att vara militärt operationsområde och krigsskådeplats i så hög grad som västra Värmland och Dal."

Länge grundade den militära organisationen sig på uppbåd bland bönderna, som på Karl IX:s tid fick en mer ordnad form i fänikor, vilka fortfarande hade en små-skalig lokal prägel. Alltsedan en regements-indelning kom till på 1600-talet låg Nordmarken under Nerike-Värmlands och senare Värmlands regemente.

På den här sidan kan du läsa mer om detta och hur Nordmarken drabbats av krig och härjningar.