Vad är en dopfunt?

Under större delen av medeltiden var dopfunten tillsammans med altaret det viktigaste kultföremålet i kyrkan. Den var en symbol för Jordanfloden där Jesus döptes. Den var också en symbol för klippgraven som Jesus uppstod ur på påskdagen.  /Historiska museets hemsida.

Skålen som är dopfuntarnas övre del kallas Cuppa, den smalare mittendelen kallas Skaft och den undre delen Fot. Dopfunten kunde vara gjord i ett stycke eller i två separata delar. I övrigt finns inga gemensamma nämnare, de finns i olika former, av olika material och med olika utsmyckning, även om de är från samma tidsålder.

Barnet sänktes ner i dopfunten i tidig medeltid, därav att de äldsta funtarna ofta har en fyrkantig form. Vattnet i dopfunten var heligt och de tidiga dopfuntarna har ett ur-tappningshål i botten genom vilket man lät vattnet rinna ner i den vigda jorden under kyrkan. Från ca år 1250 övergick man till att endast skölja barnets hjässa med vatten. Detta skedde något decennium tidigare i Norge. Dopfunten fylldes inte längre med vatten varför det inte längre behövdes hål för urtappning. 

Att döpas

Dopet är centralt i den kristna tron. Det är den initiationsrit som innebär pånyttfödelse och själva ingången till att bli en kristen. Under kristnandet, innan några kyrkor fanns, skedde dopen utomhus, förmodligen i en för ändamålet utsedd källa eller vattendrag. När så kyrkor började byggas var dopfunten ett av de första och viktigaste inventarierna man försåg den nybyggda kyrkan med. De flesta vuxna var nu döpta och det var framförallt nyfödda barn som skulle döpas. Äldre Västgötalagen (1200-tal) säger om dopet: "Varder barn buret till kyrkan, och beder man om dess kristnande då skola dess fader och moder skaffa gudfader och gudmoder och salt och vatten. Detta skall bäras till kyrkan. Sedan skal man kalla prästen.."

Dopfuntar i Nordmarken och Dalsland

Sven Axel Hallbäck har i sin inventering av Sveriges medeltida dopfuntar räknat ut att i Värmland finns ca 80% bevarade till våra dagar, samma siffra för Dalsland är över 90%. Detta överträffas i hela Norden endast av Nord-Jylland, Danmark. I sydvästra Värmland samt i Dalsland dominerar helt funtar av Täljsten. I hela Nordmarken finns ingen dopfunt av sandsten eller kalksten som var de vanligaste materialen i resten av landet. Mindre täljstensbrott fanns i västra Dalsland men huvudsakligen skedde brytningen på norska sidan av sjön Stora Le. Tillverkningen av täljstens-dopfuntarna antas ha skett i Norge, både på grund av tillgången på material men också genom formmässigt släktskap med norska dopfuntar. 

Dopfunten i Blomskog

Den tidig-medeltida dopfunten av täljsten som fanns i Blomskogs kyrka överlämnades till Statens Historiska Museum i Stockholm efter intendent Djurklous besök vid mitten av 1860-talet.

Dopfuntens cuppa är avrundat fyrkantig och dess väggar är tunna. Funten har ett centralt uttömningshål. Cuppan övergår, utan någon stav, i en sfärisk fot. Upptill har cuppan en repstav och är rikt dekorerad. Så är även foten. Ornamentiken består av växtslingor, blad, stjälkar och ett lejon.

Hallbäck har inte kunnat inordna Blomskogs dopfunt i någon av de skolor man brukar dela in dopfuntar i, så som Skalunda-, Forshem- eller Östfold-skolan. Det finns några dopfuntar i Nordmarken och på Dal som till formen liknar Blomskog, dessa är; Skillingmark, Östervallskog och Rölanda. Likheterna är avsaknad av stav och fyrkantig cuppa. Men de har inte alls lika rik ornamentik som Blomskogs funt. Materialet (täljsten) och att de har så tunna väggar är västliga drag, det vill säga Norska influenser eller rentav tillverkade i Norge. Men ornamentiken pekar mer mot ett ursprung i Västergötland menar Hallbäck. Som också påpekar att det finns funtar i Danmark med "alldeles liknande utsmyckning" som på Blomskogs dopfunt. Detta gäller bl.a. för funtarna i Uth och Revninges kyrkor. Hallbäck anser att det är en "onödig omväg" att gå över Danmark för att hitta ursprunget till Blomskogs dopfunt och att det snarare är västgötskt. Men det är ändå slående att det är i Danmark som det finns funtar med "alldeles liknande utsmyckning", inte i Västergötland. 

Blomskogs dopfunt är nästan helt säkert tillverkad i Norge och av norsk täljsten. Men den är utformad och dekorerad av någon med tydliga influenser från Fyn och Jylland i Danmark. Kanske en dansk stenhuggare som flyttat för att ta arbete vid den stora dopfunts-tillverkningen någonstans i norska Östfold. 

Hallbäck betecknar Blomskogs dopfunt som "en av de märkligaste i Värmland". 

Datering dopfuntar

En dopfunt av sten kan man inte åldersbestämma med metoder som t.ex. C14 eller dendrokronologi. De tidigaste kyrkorna har kunnat dateras på så sätt. Det har gjorts fynd av kyrkobyggnader från 900-tal (Varnhem) men det är ändå 1100-talet som är århundradet då kyrkobyggandet verkligen tar fart. Innan dess kunde en kringresande präst ha ett "resealtare" med sig, en slipad sten, ofta av porfyrit. Men det finns inget som tyder på att man hade med sig någon dopskål eller liknande. Dopen av de första kristna gjordes i en sjö eller annat "levande vatten".  Detta sammantaget gör att man hamnat i slutsatsen att några dopfuntar fanns inte före det fanns kyrkor. Och kyrkobyggandet tog som sagt fart från 1100-talets mitt. Dopfuntar dateras utifrån ornamentikens stil och funtens form men dateringarna tar hursomhelst sitt avstamp i 1100-talets mitt, för tidigare än så fanns inga kyrkor och då heller inga dopfuntar. Ett antagande alltså, som förmodligen är riktigt men likväl ett antagande som inte kan bekräftas genom några test av material eller liknande. Urtappningshål i funten används också för att tidsbestämma en funt. De äldre funtarna har ett sådant hål, funtar efter ca år 1250 har inte urtappningshål. Denna förändring skedde tidigare i Norge vilket kan påverka åldersbestämningen av täljstensfuntarna i västra Sverige, både sett till den geografiska närheten och i synnerhet i de fall de anses vara tillverkade i Norge. 

Hur gammal är Blomskogs dopfunt?

Blomskogs dopfunt har ett uttömningshål, det gör att den dateras till före år 1250. En stavkyrka har funnits på platsen sedan någon gång på 1100-talet, troligast mitten-slutet av århundradet.

Hallbäck daterar de särpräglade funtarna i Väst-värmland; Blomskogs, Skillingmarks och Östervallskogs, till "förmodligen mitten av 1200-talet". Han refererar detta till Kjellin samt att de skulle ansluta sig till dateringen av funtar i Östfold-skolan. Den senare kopplingen lite svår att förstå då dessa tre funtar saknar övrigt släktskap med Östfold-funtarna annat än att materialet är täljsten. På Historiska museets eminenta databas över svenska dopfuntar anges Blomskogs dopfunt till andra hälften av 1100-talet och Skillingmarks till 1200-tal.

Med det som tidigare beskrivits kring problematiken med datering av dopfuntar är frågan hur adekvat en skillnad på 50-100 år i datering verkligen är? Vi kan vara tämligen säkra på att en kyrka byggdes i Blomskog på 1100-talet. När skaffade man en dopfunt? Var det i samband med att kyrkan byggdes eller senare? Vid den tiden stavkyrkan byggdes kanske det fortfarande fanns gott om vuxna hedningar att döpa och att det skedde i Blomskogstjärnet. Trots den oerhört viktiga roll som dopet spelade fanns i tidig kristen tid inte något krav på att det skulle ske i en dopfunt. Kanske var det först i början av 1200-talet som det inte fanns några vuxna kvar att döpa och att för barndop räckte en dopfunt och dopceremonin flyttade in i kyrkan. Blomskogs dopfunt skulle då vara från tidigt 1200-tal. Men kan vara från andra halvan av 1100-talet.

Stavkorshällen i Blomskog

Av alla forntida och medeltida föremål som finns i Blomskog är den häll av täljsten som numera återfinns i kyrkans vapenhus, ett av de mest gåtfulla. Och samtidigt ett av de minst uppmärksammade. Hällens mått är ca 2 meter lång och en halv meter bred. Den dokumenterades först av Djurklou och användes då vid gamla kyrkan som det översta trappsteget utanför ingången till kyrkan. På hällen är hugget ett kors som delar stenen i fyra fält och i ett av dessa noterade Djurklou konturerna av ett timglas och i ett annat bokstäverna "ria", möjligen en del av namnet Maria. Det finns även inristade initialer, dessa är dock "klotter" som tillkommit långt senare.

Liljestenar är benämningen på stenhällar med motiv av växter och kors inhuggna. Dessa finns framförallt i Västergötland men en handfull också i Dalsland och Värmland. Samma område som det medeltida Skara stift. En enklare form är Stavkorshällar vars huggna motiv är just en stav och ett kors. Både Liljestenar och Stavkorshällar dateras till tidig medeltid, ca år 1000-1300.

Hällen i Blomskog är betydligt mer sparsamt dekorerad än en Liljesten och den visar heller inte någon stav. Den är dock närmre en Stavkorshäll i sin stil.

Vad syftet var med dessa hällar var vet man inte, inte heller var de ursprungligen var placerade. De flesta har man funnit i eller omkring kyrkor och den religiösa kopplingen är uppenbar med kors och även andra kristna symboler. De västgötska hällarna är av sandsten eller kalksten, den i Blomskog är av täljsten. Detta följer mönstret för dopfuntarna och har att göra med tillgången på respektive material. Hällen i Blomskog framställdes troligen, i likhet med Blomskogs dopfunt, av en täljstens-huggare i Norge

Riksarkivets dokumentation av fornminnen redogör för en muntlig tradition som säger att: "En Kung Toste från Fölsbyn och hans här stötte på digerdöden söderut. De vände hem och hemma på borgen överlevde endast Tostes engelska fru. Hon skänkte stenen och en port från borgen till Blomskogs kyrka."

Med "borgen" åsyftas fornborgen Bureåsen i Fölsbyn, Blomskog. Ligger det någon sanning i berättelsen så var Toste en herreman i bygden. Som då skulle haft sin gård på höjden i Fölsbyn. Där finns medeltida husgrunder och fynd har gjorts av en svärdsknapp som daterats till omkring år 1300. Digerdöden härjade omkring år 1350. Tostes änka kan då ha beställt stenhällen för att skänka till Blomskogs kyrka. Uppgiften om att Tostes fru var engelsk är för specifik för att vara helt tagen ur luften. Blomskogs ligger i omedelbar närhet till Norge som haft nära band med England ända sedan vikingatiden och stavkorshällar är mycket vanliga i England och Skottland. Ville Tostes fru ha en sådan sten som var så vanliga i hennes hemland, på gården i sitt nya hemland? Och sedan, vid makens död, skänkt den till kyrkan. Porten som Tostes änka skänker från borgen till kyrkan måste ju ha varit något alldeles speciellt för att förtjäna en plats där. Den lilla stavkyrkans port kanske var en mycket enkel dörr. Som kyrkan tacksamt ersatte med en vacker utsirad dörrportal med tillhörande dörr. Skulle porten som Tostes änka skänker i så fall kunna vara den portal/dörromfattning som Djurklou fann i gamla kyrkan?

Stenhällen kan också ha varit huggen hundratalet år tidigare eller mer. Den kan ha tjänat som ett monument vid en gårdskyrka, mycket tänkbart att en sådan fanns på en stormansgård på berget i Fölsbyn.

Skoglar Toste omtalas av Snorre som en storman under 900-talet med egendomar i både Västergötland och i Värmland. Troligen var han identisk med den Toste som krävde danagäld i England år 970. Med dessa medel kunde Toste köpa stora landområden i Vadsbo härad, Närke och Värmland. Var Blomskog del av dessa landområden? Var det då Skoglar Toste som lät anlägga en "borg" i Fölsbyn och beställde en kors-sten att ha där? Inspirerad av vad han sett i England? Hade han med sig en hustru från England? Skoglar Toste ska ha varit far till Sigrid Storråda men vi vet inte något om vem han var gift med, dvs Sigrids mor. Har muntlig tradition om Skoglar Toste och hans hustru från England smält samman med berättelsen om hur 400 år senare en storman bosatt på Bureåsen dör i digerdöden och vars hustru skänker stenhällen och porten till Blomskogs kyrka?

Eller är det en namne till Skoglar Toste som 400 år senare kommit att gifta sig med en engelsk kvinna. Som på något vis funnit sin väg till Blomskog, kanske genom missionen från Norge som hade många influenser från England.

Det kan också vara så att den muntliga traditionen är helt utan verklighetsbakgrund och att stenhällen i Blomskog huggits på medeltiden där den tjänat som gravhäll på Blomskogs kyrkogård, i eller intill den gamla stavkyrkan. Och att dess portal tillverkats vid kyrkans tillkomst. Men det är onekligen mer spännande med en Toste i Fölsbyn, hans hustru från England och den gåtfulla stenhällen i Blomskogs kyrka.