Kristnandet

Kristnandet

Vid Blomskogstjärnet har det funnits kyrkor i ca 900 år. Först en stavkyrka, sedan en timmerkyrka och därefter den nuvarande kyrkan med stomme av tegel. 


"Sanningarna" om Ansgar, Olof Skötkonung och Sveriges kristnande

En vedertagen "sanning" var länge att Sverige kristnades efter att Olof Skötkonung låtit sig döpas i Husaby år 1008. Till detta hör också berättelser om hur Uppsala hednatempel revs och brändes, Ansgars besök på Birka m.m.

Bilden av hur Sverige blev kristet har dock sakta men säkert ändrats och nyanserats. Sveriges kristnande skedde i flera steg och under många år. En gradvis övergång, inte ett plötsligt övertagande i form av ett korståg eller våldsamt missionerande. Asatron levde kvar parallellt med den nya tron, säkerligen i vissa traditioner där man offrade till de gamla gudarna för bättre skörd samtidigt som man bad till den nye guden för att få sina synder förlåtna.


Redan de gamla romarna..

År 313 inför Kejsar Konstantin religionsfrihet i romarriket som senare på 300-talet övergår till ett förbud mot andra religioner än kristendomen. Men Konstantins beslut gör att kyrkobyggandet tar fart i Romarriket, själv låter han år 323 påbörja byggandet av en kyrka till aposteln Petrus ära på den plats i Rom där martyren är begravd. Detta är "Gamla Peterskyrkan".

De första kristna hade samlats utomhus eller lånat/hyrt lämpliga lokaler. När kyrkorna byggs hämtar man inspiration framförallt från judendomen med t.ex. altare, ljus och särskilda präster.

Under 400-talet är Kristendomen spridd runt medelhavet men samtidigt är det en orolig tid med angrepp från Vandaler och Hunner, den s.k. Folkvandringstiden. Men i slutet av 400-talet ansluter sig Frankernas kung Klodvig I till den romersk-katolska kyrkan. Och på Irland har sedan länge verkat kristna munkar. Därifrån kristnas England och Skottland under slutet av 500-talet. Skillnaderna mellan den väst-romerska kyrkan och den öst-romerska växer sig allt större. Påven sänder missionärer till nuvarande Tyskland där Franker-riket blir det Heliga romerska riket. År 804 är Karl den stores krig mot Saxarna över och stora delar av Europa kan nu sägas vara kristet. Dock inte Spanien (muslimskt), Norden eller Baltikum. 


Vikingarna

Men Nordbor har haft kontakter med kontinenten och Brittiska öarna sedan bronsåldern, och har det utan tvekan också under den tid då Europa kristnats, tidsperioden ca år 550-800 som i Sverige kallas Vendeltid. I slutet av 700-talet övergår nordbornas handelsresor alltmer till plundringar och erövringar. Vi är på väg in i Vikingatid. Särskilt en tidig sådan händelse är känd, plundringen av klostret på den skotska ön Lindisfarne år 793. 

Den tyske munken Ansgar sänds år 827 till Hedeby i Danmark för att missionera och år 829 till Birka på begäran av svearnas kung Björn. Han fick tillstånd att bygga kyrkor på dessa handelsplatser men det ledde inte till någon vidare mission i rikena och även de lokala församlingarna blev kortvariga.

Men nordborna har då redan haft kontakt med kristendomen sedan långt tidigare. Det finns många teorier om Ansgar och Birka men oavsett vad som är sant så kristnades inte Sverige genom Ansgars mission. Troligare var det på sina handelsresor och plundringståg i Europa som man mött kristendomen. Några har även låtit sig döpas, inte minst eftersom det kunde vara en förutsättning för att få idka handel. Och några av dessa tog med sig den kristna tron och dess seder tillbaka till hemlandet.

Den gamla hedniska tron hade många gudar som kanske till en början gjorde det lättare för människorna att acceptera ytterligare en gud. Att sprida sin egna hedniska tro, att missionera verkar inte ha legat för vikingarna. De som kom hem som praktiserande kristna släppte kanske inte helt sin gamla tro och dess seder och de som fortfarande höll sig till den hedniska tron kanske inte såg något hot i den nya tron som då kunde existera parallellt med den gamla hedniska tron. De första kristna i Skandinavien utövade troligen sin religion hemma på gården, allteftersom fler anammade den nya tron, helt eller delvis, så samlades man kanske i en hallbyggnad som tidigare använts för hedniska ritualer. 

I västgötska Varnhem har man de välbevarade skeletten i en stor begravningsplats visat att man begravde sina döda här på kristet vis redan under 900-talets första hälft. Första kyrkan i Varnhem var från 900-talet och byggd av trä. Den ersattes sedan av en stenkyrka i mitten av 1000-talet. Då var tekniken att bygga i sten helt ny i Västergötland.


Kristna bodde bland de Asa-troende?

Man kan tänka sig att allteftersom kristendomen sprider sig norrut i Europa och så småningom till Norden, så sker det på liknande sätt som kring medelhavet några hundra år tidigare. De första kristna samlas utomhus eller så kanske det finns en hallbyggnad som en omvänd hedning istället brukar till kyrka. Det kristna gravskicket innebär också särskilda gravgårdar, dessa kan ha uppförts före någon kyrka fanns. I Sigtuna som uppförs som en kristen stad ca år 970 har man funnit att den kristna kulten utövas i en liten hallbyggnad längst bak på varje stadsgårdstomt och att det fanns privata kristna gravgårdar i staden, innan några kyrkor hade byggts.

Förhållandet mellan kristna och asatroende kom att ändras när kyrkan på ett mer organiserat sätt expanderade i Skandinavien och när stormän, kungar etc valde sida, av religiös övertygelse men också av politiska och strategiska skäl.

Synen på vad som hände efter döden, med möjligheten för alla att få komma till himmelriket skiljde sig mot Asatron. Och gravskicket var annorlunda vilket var en viktig skillnad. Kristna brände inte sina döda och de begravdes inte med gåvor och inte i högar eller stensättningar. Arkeologiska fynd av kristna gravar som kan dateras till 8-900-tal har gjorts bl.a. på Birka och i Varnhem och Alvastra. Om det på 900-talet fanns kristna i Blomskog behöver det alltså inte ha funnits en kyrka, men väl en gravgård. Den kan ha varit i anslutning till ett gammalt gravfält, eller också på en helt ny plats i anslutning till där de kristna bodde. Sådana kristna gravar saknar gravstenar eller andra kännetecken och är på så vis nästan omöjliga att hitta idag. Det i särklass största gravfältet i Blomskog finns i Breviken, är tyvärr svårt skadat av senare tiders skogsaverkningar. En utgrävning här hade varit intressant för att se om platsen använts in i kristen tid.


Danmark och Norge blir kristna riken

Sakta men säkert vinner kristendomen mark. Norge med sina nära band till de brittiska öarna kristnas under 900-talet. Det blir en utdragen och våldsam process där landet flera gånger återgår till hedendomen. Men på 1020-talet låter kung Olav Haraldsson befästa i lag att Norge är kristet. Danskarna har länge haft kontakter med de kristna genom sina resor och år 960 förklarar Harald Blåtand Danmark kristet. I likhet med i Norge lever dock hedendomen kvar parallellt och landet anses kristet vid först vid 1000-talets mitt.


Till slut även Sverige

Svenske kungen Erik Segersäll skall ha låtit sig döpas i slutet av 900-talet, sannolikt gjorde även hans son Olof Skötkonung det då han låter prägla mynt i Sigtuna år 995, med sitt namn och kors på. Det kan ändå vara så att Olof lät sig döpas i Husaby år 1008. Han kan ha döpts första gången i ett annat land, på någon av sina resor och att dopet i Husaby var för att befästa sig som en kristen kung i Sverige under de stridigheter som då rådde mellan olika ätter och mellan kristna och hedningar. Men det dröjer till åtminstone slutet av 1000-talet innan Sverige är kristnat. Särskilt Svealand beskrivs av Adam av Bremen som att fortfarande på 1070-talet ha en stor hednisk befolkning och en omfattande hednisk kult. Danmark och Norge skildras däremot som fullt kristna länder vid denna tid. Sverige är fortfarande är ett missionsområde. Men det är också stora skillnader inom Sverige, som ännu inte ens var ett enat rike. Bohuslän och Jämtland hör till Norge. Skåne, Blekinge och Halland hör till Danmark. Västergötland med Markerna (nutida Dalsland och Nordmarken) samt Värmland hade både fredliga och krigiska kontakter med både Norge och Danmark och kristnades tidigare än östra och norra delarna av det som skulle komma att bli Sverige. Dock har vi den kristna staden i Mälardalen: Sigtuna. Dess kyrkliga historia har av Tesch delats in i fyra faser;

1. Gravgårdar utan kyrkobyggnad (ca 980-1050). Kristet gravskick. Den kristna kulten utövas i hallen längst bak på varje stadsgårdstomt.
2. Privata träkyrkor med kyrkogårdar (ca 1050-1100).
3. Privata stenkyrkor i ett sakralt stadsrum (ca 1100-1200)
4. Sockenkyrkor och kyrkliga institutioner (fom ca 1200)


Skara fick sin förste biskop 1014 med biskop Thurgot men Skara blev inte definitivt centrum i stiftet förrän omkring år 1060. Innan dess låg biskopssätet i Husaby.

Påve Gregorius VII skriver i ett brev daterat år 1080 att han fått veta att det kommit kristna präster till Sverige och efterfrågar fler upplysningar. Västergötland har då sedan länge en kyrklig organisation, och Sigtuna är då en drygt hundra år gammal kristen stad. I ett odaterat men som man vet är ett senare brev, meddelar påven att han fått besök av biskop ”R”, som berättat att kungens folk nyligen övergett hedendomen och omvänt sig till kristendomen.


Kyrkans makt befästs och en organisation kommer på plats

Fyra domkyrkosäten sattes upp i slutet av 1000-talet;Skara, Birka, Sigtuna och Hälsingland. (Om det var Birka är föremål för viss debatt) År 1104 skapades ett nordiskt ärkesäte i Lund, man lyder då direkt under katolska kyrkan i Rom och inte som innan under Hamburg. Domkyrkan i Lund byggs 1145. 

Gamla Uppsala blev ett biskopssäte omkring 1130, som flyttades dit från Sigtuna. År 1152 får Norge en egen ärkebiskop med säte i Nidaros och år 1164 blev Gamla Uppsala ett ärkebiskopssäte för Sverige. I mitten av 1100-talet beger sig den svenske kungen Erik "den Helige" på korståg till sydvästra Finland för att omvända finnarna till den nya religionen. På 1100-talet tar också kyrkobyggandet fart i hela riket. Det byggdes stavkyrkor i trä men också kyrkor i sten. Detta fortsätter på 1200-talet med att ännu fler kyrkor byggdes eller att befintliga gjordes större. Nu var hela befolkningen kristnad, även om man säkerligen på sina håll samtidigt höll kvar vid vissa gamla seder med anknytning till den gamla tron.

Stenkyrkan i Gamla Uppsala brann före 1245 (1204?) , Omkring 1273 flyttades ärkebiskopssätet officiellt till nuvarande Uppsala, där Uppsala domkyrka hade börjat byggas en tid dessförinnan. Även namnet Uppsala flyttades till det nya ärkesätets plats, som tidigare kallats Östra Aros.


Haltdalens stavkyrka, Norge, 1100-tal. Samtida med stavkyrkan i Blomskog.