Första människorna i Nordmarken  

Tiden efter den senaste istiden kallas den Äldre stenåldern. 

”För omkring 11 000 år sedan blev de sydvästra delarna av Värmland fria från is efter den senaste inlandsisen. 1000 år senare var hela landskapet isfritt.” Hans Olsson, Värmlands museum

Isarna hade smält och blottade ett sprickdals-landskap. Kvar från istiden blev de långsträckta sjöarna som är Norra Dalslands och Sydvästra Värmlands geografiska kännetecken. 

Fisken Hornsimpa och även Märlkräftan är s.k. ishavsrelikter, arter som blev kvar i t.ex. Stora Le och Lelång.

De första människorna som undan för undan tog sig norrut genom Skandinavien var jägare/samlare. 

Tidigaste spåren efter dessa människor i Värmland är från ca 7-8,000 år f Kr.

Lämningarna från dessa människor är ganska få, till stor del beroende på hur de levde; de var inte bofasta, tillverkade relativt få föremål. Men vi har fynd av stenyxor och flintavslag från framförallt västra och södra Nordmarken. Det är okänt hur dessa stenåldersmänniskor begravde sina döda. 

Första konstnärerna i Nordmarken  

Med rödockra och djurfett målades figurer på släta berghällar.  

Om syfte och motiv var rent konstnärligt, att avbilda sin samtid, eller om bilderna hörde samman med en religion eller kult vet vi inte.  

Endast ett femtiotal hällmålningar har hittats i Sverige, betydligt färre än hällristningar som det finns många tusen av. De tros ha utförts under jägarstenåldern. Hällristningarna återfinns över hela Sverige och de flesta är från Bronsåldern. Hällmålningarna har inte alls samma utbredning, den absoluta merparten finns i mellan-Norrland. Men också på fem ställen i Nordmarken.  

Samtliga funna hällmålningar i Nordmarken är gjorda någon meter upp på släta bergsidor som stupar rakt ned i vattnet, i Stora Le/Foxen och i Nedre Blomsjön. Bara någon kilometers avstånd från Flötefjorden med sina många fynd av boplatser från stenåldern. Detta är förstås ingen tillfällighet. Nordmarkens första konstnärer levde med all säkerhet kring Flötefjorden och skapade sina verk på bergssidor som omgav de för dem så viktiga vattnen. Och det kan finnas fler målningar, ännu ej upptäckta.. 

HÄLLMÅLNINGAR I VÄRMLAND - Curry Heimann & Runo Löfvendahl 

 ”Brurebergets hällmålningskomplex (Blomskog 146) vid Nedre Blomsjön är den ojämförligen största och mest komplexa lokalen. Målningarna är uppdelade i fyra fält på en 13,6 x 2,5 m stor bergsyta. Figurerna består av åtminstone fem älgar, en hjort och två mer obestämbara djurfigurer. Dessutom finns flera ytor med färg vars motiv idag inte går att tolka. ” 

”Brattbergets ensamma älgfigur (Blomskog 100) är målad på motsatta sidan av samma sjö, cirka 1700 meter åt NNÖ. Älgen är konturmålad med huvudet riktad å söder på en cirka 15 meter hög klippvägg. Figuren är 49x28,5 cm stor och ligger idag cirka 1,9 meter över vattenlinjen. ” 

Första bönderna i Nordmarken

Under cirka 4000 år lever Jägarfolken i Nordmarken men sedan kommer en plötslig förändring.  

De första bönderna, den s.k. Trattbägarkulturen, som snabbt tränger undan jägarfolken. Det har man kunnat se genom arkeologiska fynd och den uppfattningen har sedan stärkts allteftersom DNA-forskningen vuxit fram. I dagens skandinavers DNA finns mycket lite spår kvar av Jägarfolken.

Trattbägarkulturen håller tamdjur, lever mer bofast och lämningarna efter dem är många. Man kan se att de tidigare grovt huggna stenyxorna poleras nu och blir mer avancerade, keramiken dekoreras och man bygger stenmonument. Detta tar sin början ca 3800 år f Kr och kallas Bondestenåldern. 

Över 200 stenålders-boplatser har påträffats i västra Värmland, de flesta längs stränderna av Foxen/Stora Le.  Boplatserna är från såväl äldre som yngre stenåldern. 

På den lilla ön Hästholmen och på Flötefjordens stränder,  tillhörande sjöarna Foxen/Stora Le, har man funnit boplatser och bland fynden finns; ”föremål av flinta, bland annat dekorerad keramik och brända djurben från bäver, älg och fisk.” Benen från älg har kunnat dateras till omkring 3500–3000 f Kr. Den påträffade keramiken visar sig komma från minst nio olika kärl från Trattbägarkulturen. Fynd av sådan keramik är av ett slag som är ovanlig i Värmland, förutom på Hästholmen har man funnit den bland annat i Bryngelsbyn i Töcksmark.

Källa: Curry Heimann "Neolitisering i Västvärmland"

Nordmarkens äldsta gravar 

Så kallade "Flatmarksgravar" har troligen använts i alla kulturer och perioder. Eftersom de inte har något synligt monument ovan jord finner man sällan dem. Ibland kan de ha en stenpackning som idag ligger strax under markytan och som då och då hittas vid utgrävningar. Men det stora flertalet av dessa gravar vet vi inget om.

Under senare delen av bonde-stenåldern kommer ett nytt folk till Skandinavien; Yamnaya-folket som på vägen till skandinavien blandat sig med östeuropeiska bondekulturer och hos oss är de kända som Stridsyxekulturen (tidigare kallad båtyxe-kulturen). Läs mer i rutan till höger under rubriken "Stamfäderna".

Trots att Stridsyxefolket tar över så hastigt och totalt blir de inte långvariga. Redan efter ca 500 år, ca 2400 f Kr träder en annan kultur fram, och en ny form av gravar; Hällkistorna. Perioden har med anledning av dessa kallats "Hällkistetid", idag oftare benämt Senneolitikum, ibland begreppet "Dolkkulturen", det senare har dock haft svårare att etablera sig. Oavsett namn så tycks denna kultur ha sitt ursprung, eller på annat sätt blivit påverkad av Seine-Oise-Marne-kulturen, "SOM-kulturen",  i nordöstra Frankrike. Den existerade samtidigt och de byggde hällkistor. Dessutom med det runda hål i gaveln som i Sverige återfinns framförallt i Bohuslän och Västergötland.

Hällskistor som gravskick användes sedan en bit in i bronsåldern. Tidsspannet är ungefär 2400–1500 f.Kr och är de äldsta gravarna man känner till i Värmland. De finns bara i de sydvästra delarna, i området väster om Värmlandsnäs  och Arvika.

Av 155st hällkistor i Värmland finns 42st i Nordmarken. Dessa återfinns framförallt i  Blomskog, Trankil och Sillerud. Det finns även mer osäkra fynd i övriga socknar. I Blomskog finns 3 hällkistor;

en i Blomma och två i Ekenäs (Fjärrhaneleken och Hallön). Men hällkistor i Gyltenäs, Trankil hör ihop med Blomma, Blomskog geografiskt. På samma sätt kan man på kartbilden se att Ekenäs hällkistor hör ihop med de i Torrskog. 

Samtida med hällkistorna är de större långhusen, människorna är nu bofasta och lever av jordbruk och boskapsskötsel. Långhusen byggdes i öst-västlig riktning, troligen för att fånga upp så mycket solljus och värme som möjligt. Boplatserna och framförallt hällkistorna antyder en diagonal kulturgräns genom Värmland, från Värmlandsnäs upp till Arvika. I Sverige förekommer hällkistorna i stora antal i Småland och Västergötland men Dalsland och Värmland har också ett stort antal sett till både yta och befolkningsmängd vid den tiden. I Norge däremot finns endast ett fåtal och de är belägna i Östfold, öster om Haldenvassdraget. 

Den här wikipedia-artikeln om Hällkistor redogör på ett bra sätt för några av de olika synsätten på Hällkistornas historia.

Bronsålder

I början av Bronsåldern, ca 1500 f.Kr. förändras gravskicket. Istället för Hällkistor begraver man nu sina döda i Stensättningar och Gravrösen. Seden med Gravrösen fortsätter långt in på Järnåldern, ca 500 e.Kr. men själva rösena minskar i storlek allteftersom. Stensättningar består av packad sten, oftast cirkelrund formation, men utan att de höjer sig över omgivande mark i någon större omfattning. Ibland täcktes de med jord, sand och/eller torv.

Från mitten av Bronsåldern, omkring 1100 f.Kr. (Yngre Bronsåldern) övergår man till det s.k. Brandgravsskicket. Det vill säga att man börjar kremera sina döda. Gravarna är fortsatt stensättningar och rösen/högar.

Till skillnad från Hällkistorna är Gravrösen och Stensättningar spridda över stora delar av Värmland. Vad gäller Nordmarken så ligger de Iigger de i samma områden som Hällkistorna i Sillerud och Silbodal, i Västra Fågelvik finns Gravrösena på västra sidan av Foxen till skillnad från Hällkistorna som ligger på östra sidan. Men detta är små skillnader och säger oss att det fortsatt är i samma områden som människor bor. I Trankil finns ett stort antal Hällkistor men endast två Gravrösen. Dessa ligger dock på samma platser som Hällkistor.

Men Blomskog har ett avvikande mönster. Där är gravrösen och stensättningar spridda över hela socknen. Gravrösen finns nämligen inte bara i Ekenäs och i Blomma, där det också finns hällkistor, utan även i Sundsbyn, Töresbyn, Öbyn, Trättlanda, Ed, Ängebäck och Fölsbyn.

Stensättningar återfinns i ett mycket stort antal i Blomskog, faktiskt fler än i någon annan socken i sydvästra Värmland.

Noterbart är att i Trankil finns en stor mängd Hällkistor men få fynd tiden därefter. De få Gravrösen och Stensättningar som finns i Trankil återfinns antingen i Gyltenäs, vilket hör ihop med Blomma som fyndplats och i norra delen av socknen, vid Flötefjorden i Foxen. Tittar man sedan på var stensättningarna finns på Dalslands-sidan är det som att man kan följa Bronsålderns människor eller snarare kulturen som använde det gravskicket. Upp längs hela Lelång, från Bengtsfors, efter västra sidan, genom Ärtemark och upp till Torrskog, däirfrån över till andra sidan på sjön till Ekenäs i Blomskog och spridit sig över hela socknen, med en enklav i Skenhall, Trankil, och vidare norrut i Nordmarken.

Om man har fynd av Gravar som en indikation för var människor bott, hur de utökat sina områden och hur nya kulturer och seder spridits, så tycks det som att under Stenåldern har västra Nordmarken fått sina influenser österifrån. Från Västergötland, över Vänern och Värmlandsnäs, via Grums, Säffle, Sillerud. Kanske även från Dalslands Vänerkust upp till Åmål och sedan västerut. Men under Bronsåldern sker det istället söderifrån, upp längs sjön Lelång. Det är också slående att antalet fynd av Stensättningar och den indikation de ger på hur landet var befolkat, stämmer väl överens med hur det sett ut ända in i vår tid. Västra sidan av Lelång från Bengtsfors och norrut har alltid varit betydligt mer uppodlad och befolkad än den östra sidan. Detta gäller upp till Båtviken i Torrskog, därifrån är det istället i Blomskog, längs östra sidan av Lelång det finns flest fynd, och där det alltid varit mer uppodlat och fler människor har bott.

Förutom gravarna är fynden från bronsåldern relativt få i Värmland. Hällristningar finns endast på Värmlandsnäs och ett fåtal funna boplatser, däribland ett långhus vid Backegården norr om Årjäng. Endast ett 80-tal brons-föremål har hittats i Värmland, och ca hälften av dessa är från två fyndplatser, ingen av dem i Nordmarken. 

Fornborgar

Fornborgarna ansågs länge ha uppförts under Romersk järnålder och Folkvandringstiden, ca 0 – 600 e.Kr. men nu vet vi att flera av dem är äldre än så och kan dateras till Bronsåldern. Få är utgrävda och även när det gjorts är fynden ofta få.

Vi vet inte ens varför de byggdes eller vad de användes till. De ser också mycket olika ut och det går inte heller att visa något mönster i hur de geografiskt placerats.

Kerstin Jensen-Urstad skriver på sin hemsida om fornborgar att; "Det är klarlagt att borgar tillkommit under flera faser under förhistorien, varav den senaste i huvudsak är folkvandringstid, och att anläggningarna därmed inte med nödvändighet haft samma funktion eller syfte."

I Värmland ligger det stora flertalet fornborgar i ett bälte från Säffle till Vålberg. I Dalsland ligger de söder om Bengtsfors/Åmål. Nordmarkens fornborgar är endast 2st till antalet och båda finns i Blomskog; Borgåsen och Borgåsberget. I Norge finns ett stort antal fornborgar med en koncentration kring Oslo-fjorden. I de till Nordmarken angränsande socknarna Aremark och Öymark i Norge finns inga fornborgar.

Fornborgar är alltid belägna på en höjd, ofta i närhet av sjöar, med stupande bergssidor åt ett eller flera väderstreck och vad som tolkats som raserade murar på de sidor som är mer sluttande. Det var naturligt för senare generationer att tro att detta var försvarsborgar eller tillflyktsorter i orostider.

Men även om båda Nordmarkens fornborgar ligger i närhet av sjöar är det inte rimligt att de placerats där för att försvara en farled. Dåtidens vapen var inte kanoner utan snarare spjut och pilbåge. Ur försvarssynpunkt eller som en plats att söka skydd på, borde man kunna förvänta sig en större spridning inom Nordmarken än att placera båda fornborgarna så nära varandra.

Detta gäller även om man tittar på andra delar av landet, att det är svårt att se en geografisk plan eller ett mönster som utgått från ett försvar. Tydligare är kopplingen till var människor bodde och var gravhögar och gravfält finns. Även om inte heller denna koppling på något sätt är självklar.

Kan fornborgarnas funktion istället varit en ceremoniell? En helig plats, kanske dåtidens tempel.

Fornborgarna i Sverige skiljer sig också påtagligt åt i storlek och form, från den mäktiga Broby i Uppland med två enorma stenmurar, till de mer blygsamma som kan bestå av en knappt skönjbar räcka av stenar. Detta kan ha sin orsak i befolkningsunderlag, dvs hur mycket arbetskraft fanns att tillgå. Men troligt är också att det skiljer i funktion mellan olika fornborgar. Att alla fornborgar inte är samtida eller ens fyllt samma funktion, och tänkbara kopplingar till ceremonier och det kosmologiska har förts fram alltmer i forskningen de senast decennierna.

Några fornborgar har varit bebodda, t.o.m. bebyggda, som t.ex. Runsa i Uppland. Andra kan absolut ha varit tillflyktsplatser i orostider. Sannolikt då för en kortare tid med de begränsade möjligheter det fanns att lagra färsk mat och ha tillgång till vatten uppe på ett berg. 

En populär uppfattning är att på stenmurarna funnits en träpalissad. Få fornborgar har undersökts men det finns fall där man funnit rester av trä i murverket. Idéen om träkonstruktioner har också varit en del i att förklara det vi idag ser som stenmassor i en sträng runt ett berg. Man vill se detta som utrasade delar av en mur som haft stödväggar av trä och en palissad ovanpå. Men kanske är stenvallar en mer riktig benämning. Att de sett ut precis som de gör idag. Vissa fornborgar har stycken av kallmurad mur bevarad, vilket varken talar för eller emot en träkonstruktion. De fornborgar som har väldigt låga murar har man gärna också adderat till en tänkt palissad för att det annars skulle vara svårt att hävda att det varit en försvarsanläggning. Men kanske är dessa rader av stenar bara en markering, en avgränsning av ett område som hade någon symbolisk betydelse.

Efter ca år 600 byggs inga fler fornborgar. Vi vet inte om de som fanns fortsatte användas och i så fall hur.

Nordmarken - en del av ur-Värmland

Namnet Värmland tros ha sitt ursprung i området kring sjön Värmeln och att de som bodde där kallades värmar. Borgviksälven kallades tidigare Värma och där fiskades lax ända in på 1600-talet.

Samma teori kring laxfiske och namnet Värmland finns även med Klarälven som geografisk referens. Sett till var Hällkistor, Fornborgar och Storhögar återfinns är dock sjön Värmeln och älven Värma ett troligare alternativ för uppkomsten av namnet Värmland.

Människor har sedan forntiden färdats norrut dels på sjöarna i Dalsland och västra Värmland, dels över Vänern från Kålland till Värmlandsnäs och Byälven, Glafsfjorden samt området kring Grums. Fornborgarna och de större gravhögarna är samtida. Det finns 3 stycken Storhögar i Gillberga och 1 i Säffle. Det kan man tolka som att det under de första århundradena i vår tideräkning vuxit fram en struktur och hierarki, något slags ordnat samhälle i sydvästra Värmland med sitt centrum i Gillberga*. *En tes som förts fram av Lars Bägerfeldt i sin bok ”Sydvästra Värmland fram till år 1641”.

Hur kan det komma sig att Nordmarkens enda fornborgar finns i Blomskog? Om de använts för försvar eller som tillflykt borde rimligen det behovet funnits även i Holmedal, Silbodal och de andra socknarna i Nordmarken. Men kanske var de istället var någon form av kultplats, en helig plats där man offrade, eller den plats där man hade rådslag, kungaval eller ting. Var Blomskog ett centra i de västligare delarna av Gillberga-hövdingarnas döme?

Detta ”maktområde”, mindre hövdinga- eller kungadöme, i trakterna av Gillberga - Säffle - Grums ser ut att ha haft utlöpare västerut (Nordmarken), norrut (Glafsfjorden) och österut (Grums/Vålberg). Och förmodligen sträckte det sig västerut mot Haldenvass-draget (Rödenes- , Öymark- och Aremark-sjöarna) i dagens Norge.

Järnålder

Från omkring 1000 f Kr blev klimatet gradvis kallare. Granen breder ut sig allt längre söderut. Från Värmland är de äldsta beläggen för gran från omkring 100 f Kr. Det är ett annat landskap än tidigare, försök föreställ er Blomskog utan några granar..

Under hela den äldre järnåldern fortsatte seden att begrava de döda i rösen och stensättningar. Att begrava i sådana gravar upphörde först vid äldre järnålderns slut, omkring 400 e Kr i Värmland. Från äldre järnåldern återfinns även flatmarksgravar, de saknar markering ovan jord, eller har ibland markerats med en klumpsten.

När vi kommer in i yngre järnåldern, ca 500 e Kr, uppkom ännu ett nytt gravskick; högen. Denna gravtyp, tillsammans med övertorvade stensättningar, blev de dominerande under de resten av järnåldern. Gravarna kom nu i allt högre utsträckning att ligga i direkt anslutning till gårdarna där människorna bodde. Liksom tidigare är huvuddelen av de begravda kremerade.

När fem eller fler gravar är belägna i omedelbar närhet till varann betecknas det som ett gravfält. De kan bestå av olika typer av gravar som beskrivits ovan; Gravrösen, Stensättningar och Högar. Hällkistor ligger dock aldrig i gravfält. Det finns få gravfält i Nordmarken och de består av endast 5-7 gravar, alltså relativt små. Undantaget från detta är Gravfältet i Breviken, Blomskog socken som innehåller ca 25 gravar med både rösen, ”högliknande” stensättningar, ”vanliga” stensättningar och 1 dommarring. 

Riksantikvarieämbetet uppger att vid besiktning 1994 har fornlämningarna i Breviken skadats vid skogsavverkning och att gräs och sly försvårade besiktningen. Samt att skog och övermossning/torvning försvårat bedömingen. Man lämnar öppet för att det finns ytterligare stensättningar och dommarringar.

I Nordmarken finns alltså gravhögar och gravfält i Blomskog, Silbodal och Karlanda. De saknas helt i de västra socknarna och norrut finns det endast 2 stycken i Järnskog och inga alls i Skillingmark. Men däremot ett mycket stort antal strax österut, i Köla socken, Jösse härad. Gravhögarna i Köla får man anta har kulturgeografiskt vid denna tid varit ett centrum som också omfattat befolkningen i Skillingmark och Järnskog. Gravhögarna i Nordmarken är oftast runda, ca 10 meter i diameter och upp till en meter höga. Flera av dem skadade på olika sätt. Det finns inga ”Kungshögar”, dvs gravhögar av ett betydligt större format, i Nordmarken.

Mellan Vingulmork och Hammarö-värmland

Under de första århundradena i vår tideräkning verkar det ha vuxit fram en struktur och hierarki, något slags ordnat samhälle i Sydvästra Värmland med sitt centrum i Gillberga. Det sträckte sig västerut (Nordmarken), norrut (Glafsfjorden), österut (Grums/Vålberg), söderut omfattade det nordvästra Dal (Vedbo). Och förmodligen vidare västerut mot Rödenes- , Öymark- och Aremark-sjöarna i dagens Norge.

Värmland växer från yngre järnålder, ca 500 f Kr, mer öster om Gillberga och Grums. Från Hammarön och norrut genom Fryksdalen. Samtidigt som det på motsvarande sätt bildats strukturer, "hövdingadömen" kring Oslofjorden och österut fram till de långsträckta sjösystemen Haldenvassdraget och Stora Lee. Kvar däremellan blir nordvästra Dalsland, sydvästligaste delen av Värmland och östligaste Norge, en bygd som beskrivs som ett gränsområde med stora skogar; Markerna

Fotnot: En viktig källa rörande Stenålder fram till Järnålder har varit Värmlands museums eminenta hemsida. Tips är att börja här:Jägarstenåldern - Värmlands Museum (varmlandsmuseum.se) och sedan följa länkarna på sidan framåt i tiden.