Och Gud som bor i höjden, se dem som sorgen bär.

I gamla handlingar, kyrkböcker, brev m.m. ser man spåren av människors livsöden och umbäranden.

Nästan varje familj drabbades av att ett eller flera barn dog , nästan alla hade nära anhöriga som emigrerade och som man kanske aldrig mer träffade igen, torka eller ihärdigt regnande orsakade missväxt, epidemier, skulder, tvister o.s.v. 

Det behövs inga sensationer eller skandaler för att göra våra förfäders liv intressanta och minnesvärda.

Men en del livsöden är ändock mer gripande än andra.

För många år sedan berättade min far, Georg Brask, om något som skulle ha hänt i Blomskog för längesen, något som han i sin tur fått berättat för sig.

Det handlade om ett par som skulle till Blomskogs kyrka. De hade tagit vägen över sjön men isen brast under dem och båda drunknade.

De skulle efter vad min far hade hört, legat länge i vaken och ropat till människorna som samlats på land, de bad dem att ta hand om deras barn.

Efter ett tag ropade kvinnan att maken hade sjunkit till botten och att hon nu stod på honom. Men till slut orkade inte heller hon hålla sig över ytan i det kalla vattnet.

Att de skulle ha legat i vaken så länge, att hustrun kunde klara sig en stund ytterligare genom att stå på sin mans kropp, är nästan outhärdligt att ens föreställa sig.

Sanningshalten i detta har jag inte kunnat styrka. Det skulle isåfall betyda att det var grundt där de gick igenom isen men då också svårare att förstå varför ingen på land kom till deras undsättning. Men själva händelsen i sig fick jag senare bekräftat genom en tidningsartikel av Stig Blom i Nordmarksbygden (återgiven nedan).

Dikten är lika vacker som händelsen är tragisk, och därtill sammanfaller den i stora delar väl med vad min far berättat.

Genom artikeln får vi också veta parets namn och hur det sedan gick för barnen.

Hustrun, Lisa Mossberg hade anknytning till Kalvlund. Hon var sonsons dotter till Malin Jonsdotter.