Sander Jöransson Wahlenberg

Tullnär och Hemmansägare.

Barn med Ingierd Svensdotter

Noteringar

Tullnären Sander (Alexander) Jöransson antog släktnamnet Wahlenberg, inlöste Sandviken med sin hustrus: Ingrid Svensdotters arv efter sina föräldrar frälsefogden Sven Gudmundsson i Skällsäter i Järbo socken på Dal och dennes hustru.
Alexander Wahlenberg fick lagfart på Sandviken 1688, han hade då varit bosatt där ett tiotal år.

Sander Jöransson var svensk kunskapare i Norge både under Karl XI:s och Karl XII:s nordiska krig. Kunskapare skulle göra iaktagelser och inhämta information, spion skulle man kunna säga.
Under sista året av Karl XI:s krig mot Danmark—Norge hade Alexander blivit tillfångatagen av norrmännen. Han skickades emellertid hem till Sverige åtföljd av två ryttare.

I början av 1716 hade konungen sammandragit trupper vid norska gränsen. En truppavdelning stod i Holmedal och där befann sig även kungen. Sedan fortsatte han mot Kristiania (Oslo), intog staden och försökte även inta Akershus fästning, men detta misslyckades. Kungen retirerade tillbaks till Sverige.
Kungen förklarar att "man wid inträdet i Norrige kommit öfver en oloflig correspondence, som Sander i Sandwijken fört med de norske".
Den 18 maj 1716 skickar kungen en skrivelse till landshövdingen över Nerike—Värmlands län: Clas Ekeblad i Örebro: i vilket han befaller landshövdingen att omedelbart fasttaga och föra Sander Wahlenberg till Örebro slott och noga tillse att den misstänkte inte fick tala med någon under resan.
Kungen skickade också en kurir till Stockholm med befallning att en inspektor: Hesselgren skulle arresteras, hans namn befanns vara omnämnt i breven.

Alexander sattes i “svårt” fängsligt förvar och förhördes ingående, men nekade på det bestämdaste. Den omnämnde Hesselgren hade Alexander brevväxlat med angående hemmanet Sandvikens gränser, Hesselgren var nämligen inspektor på Lantmäterikontoret i Stockholm. Flera skrivelser utväxlades mellan konungen och landshövdingen, i en skrivelse daterad i juni 1716 befallde kungen att Alexander skall “examineras” på det allra bestämdaste, alltså vad kungen menade var tortyr. Under denna “gruvliga” behandling erkände Alexander sitt brott, men dagen efter tog han under “gråt” tillbaka vad han sagt.
Kungen befann sig i Skåne och han befallde nu att Alexander Wahlenberg skulle “Slås i hand och fotbojor” samt transporteras till Malmö slott.
Befallningen blev också verkställd. Många skrivelser hade nu utväxlats mellan kungen och olika myndigheter. Den stackars Hesselgren i Stockholm hade också “blivit svårligen examinerad” och satt “järnbeslagen” i fängsligt förvar. Från myndigheternas sida kom ständigt “underdåniga” önskningar om bevis på Alexanders brottslighet, men från kungen kom inga bevis men däremot befallningar om sträng examinering. Karl XII nöjde sig inte med detta, den 27 sept. 1716 gav han order till landshövdingen i Örebro, att hela Alexander Wahlenbergs släkt skulle deporteras från Sandviken med omnejd.
Landshövdingen meddelar senare att ordern har verkställts, i skrivelsen nämns följande:
Alexanders hustru, mågen Brattström med hustru och barn, dito med mågen Brask, dito sonen Nils, en ogift son: Jöran, en ogift dotter Sara, så också Alexanders broder Gudmund i Backa.
Kungen går ännu längre, den 25 aug. 1717 befaller han att Sandviken skall auktioneras bort och pengarna tillfalla kronan. Vid Nordmarks Härads höstting 1717 utropas Sandviken till försäljning. Kyrkoherden i Holmedal: Sven Florelius bjöd 420 riksdaler och Sandviken övergick till honom. Florelius hade av kungen fått dessa pengar, enligt Florelius som ersättning för nattlogi m.m. I över två år hade den åldrige Alexander nu fått åka runt mellan olika fängelser i Sverige, trots att inga bevis för hans brottslighet blivit framlagda.

Något mer än tre mån, efter Sandvikens försäljning blir kungen skjuten i Fredrikshald (30 nov. 1718). Karl XII:s syster Ulrika-Eleonora utropas till regent.
Hon utfärdade ett s.k. allmänt pardonsplakat vid sin kröning. Alexander Wahlenberg blev frigiven så även insp. Hesselbom som ju också varit oskyldigt fängslad hela tiden. De deporterade började återvända till Nordmarken.
Den 23 april 1719 utfärdades länsmanskontrakt för Alexanders son Nils Wahlenberg, han skötte ensam denna uppgift för hela häradet ända till sin död.1743. Sonen Jöran stannade kvar i Närke, gift och bosatt i Askersund, var någon tid riksdagsman samt tull och postinspektör. En sonsons son till honom var den internationellt ryktbare professor naturvetaren Göran Wahlenberg i Uppsala (1780—1851)

Nu var Alexander fri, men Sandviken var i pastor Florelius ägo. På nyåret 1720 skriver Alexander ett brev till Drottning Ulrika-Eleonora om hur han och hans familj blivit behandlade.
Citat: ”Min fattiga hustru och barn med mågar och deras barn under min varande arrest blivit här från orten förvisade, varit husvilla och flutit som vatten över stenar” Man yrkar att Florelius köp av Sandviken återkallas, han åberopar därvid att någon dom över honom inte finns. Den 27 jan. 1720 remitterar drottningen brevet till landshövdingen i Örebro för yttrande.
Landshövdingen begär förklaringar från pastor Florelius. Florelius tog god tid på sej, först den 29 juli 1720 besvarar han brevet: Hans Majestät Konung Karl XII hade med sin svit varit inneboende hos honom inte mindre än sex gånger, detta hade kostat honom stora uppoffringar. Kungen hade som ersättning förärat honom 420 riksdaler silvermynt och rekommenderat att för dessa pengar köpa Sandviken. Den 19 nov.1720 skickar landshövdingen sina papper till Drottningen, i dessa rekommenderar han att köpet rätteligen borde gå tillbaka. Brevet avslutas:
“Dock hade såvida ej kommit, om icke kyrkoherden Florelius haft större åtrå till detta hemman, än en prästman anständigt varit”
Slutligen den 6 febr. 1721 beslutar Kungl. Maj. att Alexander Jöransson Wahlenberg skall återfå sitt hemman Sandviken. Kyrkoherden Florelius återfår också sina 420 daler silvermynt.

Källa: Bror Wideland - Oloflig correspondece